Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Fru Lenngrens eftermäle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då man hågkommer, att fru Lenngren mot
fosforisterne skrifvit satiren »Kråkan», som, om
än ej offentliggjord, dock antagligen cirkulerat i
handskrift, förefaller gissningen sannolik.
I Svensk Litteraturtidning 1820 utvecklade
Hammarsköld närmare fosforisternes uppfattning
af hennes skaldskap. Han börjar med att erkänna,
att allmänheten med fägnad och erkänsla mottager en
samling af dessa poem, som, fastän anonymt meddelade,
dock beredde sin förf. ett berömdt namn och som
blifvit lärda utantill och införlifvats med allmänna
bildningen och bland alla samhällets klasser mer än
någon annan svensk skalds utom Franzéns. Men efter
att därpå hafva kritiserat Rosensteins företal,
förklarar anmälaren — vid en jämförelse mellan fru
Lenngren och fru Nordenflycht — att den förra synes
ha varit kall för känslornas varmaste rörelse, för
kärlekens hänförande, att hon i »Några ord till
min kära dotter» blott målar kärleken af plikt,
att öfverallt framställes den föreställningen,
att kärleken är blott sinlig, »en blott kättja»,
liksom hon ock framställer dårskapen som »kärlekens
bror». Fru L:s förakt för kvinnans egentliga
genialitet, kärleken, har äfven medfört saknad af
all varm känsla för religionen, kvinnans enda sanna
filosofi: i hennes religiösa poem finner H. blott en
teofilantropisk naturreligion. Vidare saknar han i
hennes målningar kvinlig finkänsla, denna medvetslösa
(omedvetna?) takt för det skickliga, som annars plägar
åtfölja gracernas kön, i det hon utmålar vissa föremål
med allt för liflig grad af fysisk styggelse.
Han söker därefter närmare beteckna hennes komiska
målningssätt såsom karrikatyrens och jämför det
med Hogarths, men anmärker, att tre dikter:
Den glada festen, Eklog och Grefvinnans besök äga
ett eget idylliskt behag, som höjer dem öfver
karrikatyren. I hennes fabler och sagor finner
Hammarsköld ett »jakobinskt lynne», i det de mest
drabba de upphöjdare klasserna i staten, antydande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
