Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Fru Lenngrens eftermäle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318 RUNEBERGS
HYLLNING
namn, åtminstone för efterverlden, om hon
mera odlat och användt sin? härliga idylliska talent.»
Men om Tegnér var tyst, uttalade hans störste
efterföljare bland skalder på svenskt språk sig desto
varmare om fru Lenngren. År 1832 lästes i finska
tidningen Helsingfors Morgonblad en karakteristik af
fru Lenngren, hvilken härrörde från den unge magistern
Johan Ludvig Runeberg.
Runeberg framhåller först hennes slägtskap med och
beroende af samtidens åsikter och finner där - jämte
drag af menligt inflytande - tillika en välgörande
inverkan i en säkert beräknad plan, korrekthet i
teckningen och bestämdhet i tanken. Äfven han fyller
en del af sin uppsats - liksom Rosenstein och Atterbom
- med ett försök att utreda kvinnokönets förhållande
till konsten och litteraturen. I afseende på andan
och formen i fru Lenngrens dikter framhåller han det
samfödda mellan idén och dess iklädnad:
»Hennes stycken likna i detta afseende de talande
anleten, där hvarje tanke och känsla ögonblickligt
afspeglas i naiva, lefvande drag. Hennes sånger
äga intet af denna klangfulla, en yttre sinnlighet
fångande diktion, som förskaffat några senare
författares så kallade praktvers popularitet, men*de
äro dock i hög grad melodiska. Hvarje ord af henne
smyger sig till den mening, som skall uttryckas, med
en ledighet, egentlighet och mjukhet, som gör det på
en gång harmoniskt med den stämning, i hvilken läsaren
är försatt, och helt och hållet oersättligt af hvarje
annat. Enkelheten i hennes språk är i följd häraf
så stor, att en hvar, som icke pröfvat sin förmåga,
kunde tycka sig och hvarje annan böra vara i stånd
att skrifva något dylikt; såvida det ju alltid borde
falla sig så, och icke annorlunda.»
Det förtjänar särskildt betonas, att den skald,
hvars styrka det just varit att träffa idyllpoesiens
hjärtpunkt genom klarheten, enkelheten, naiveteten i
sin diktning, i detta fall framställer fru Lenngren
som sin lärmästare.
Och i rak motsats till hvad Atterbom nio år förut
yttrat om, att fru Lenngren stäldes för högt,
förklarar Runeberg:
»Med allt skattande åt dagens opinion vågar man både
hysa och yttra den öfvertygelse, att åt fru Lenngren,
i en framtid, skall tilldömmas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
