Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Anna Maria Lenngrens skriftställarskap efter 1792 - »Misstaget» - »Undergivenhet under ödets skickelse», Fragment
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denna avslutning är trubbig, och fru Lenngren har
gjort rätt i att skära bort den.
I motsats härtill må nämnas, att hela utvikningen om
skomakarens titulering såsom »kapten», med dess gyckel,
dels mot borgerskapets titelsjuka och dels mot det »valda»
poetiska språket, vilken förekommer i fru Lenngrens »Vadet»,
icke har någon motsvarighet hos Zetlitz.
Styckets värde ligger nog mindre i själva anekdoten
med dess mot skälmen en smula gynnsamma uppfattning -
ett arv till skämtsagan från Ulspegelberättelserna - än i den
äktkomiska berättartonen med dess lustiga utvikningar.
Från betydligt senare tid är en skämtsaga i helt annan
stil, Misstaget (1814), vilken skildrar en riddare, som råkar vid
enlevering av en nunna att i nattens mörker få Clorinda i
stället för Sofia, men tycker det är för sent och grymt att
göra väsen för ombytet:
Han fick en blond för en brunett -
moralen lär oss, som jag tycker,
att sig en vis man finner lätt vid
ödets nycker.
Djupt insvept i sitt änkedok
man på en herrgård såg en ung och skön grevinna,
förbleknad under sorgens ok,
med ögat alltid fäst på någon gudlig bok,
förhärdad i beslut att se sitt liv försvinna
i detta sorgeliga skick.
Var dag på samma sätt förgick;
allt sällskap flydde hon som pesten,
och ingen henne nalkas fick,
om ej hans vördighet, den digra sockenprästen;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
