Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Anna Maria Lenngrens skriftställarskap efter 1792 - »Det högtförnäma äkta paret»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
och att det ej längre duger att vara granntyckt,
känner sig lycklig åt att få räcka handen till en
krympling.
Grundtanken är densamma, men detta hindrar icke, att
»fröken Juliana» är en helt igenom ursprunglig dikt,
särskilt med en stark svensk lokalfärg, såsom nästan
allt från fru Lenngrens hand.1
Av mindre betydelse är ju Det högtförnäma äkta paret
(hån 1800) om »hans nåd», som ständigt bär faderns
stolta ättelängd på tungan, och hans maka, som skral
och skröplig, förtorkad och förstörd, kräver slavisk
vördnad för rang och börd.
Slutstrofen, med dess uppmaning att ömka och beklaga
»höga dårens usla ålderdom», verkar något torr.
Helt annat liv får satiren mot den högvälborna
dumheten i den klassiska Grevinnans besök från
samma år - ett av de poem, på vilka man genast
tänker, då man hör nämnas fru Lenngrens namn, och
otvivelaktigt det mest betydande hon skrivit under de
sista tjugu åren av sin levnad. Det är en målning med
satirisk anstrykning, som emellertid har sin största
betydelse som sedeskildring. Beröringen mellan det
hederliga prästfolket och det högborna herrskapet från
herrgården, framkallar å ena sidan ett fjäsk och en
ödmjukhet, och å den andra sidan en kylig nedlåtenhet,
sorn verka komiskt. Verkligheten är här så tagen på
kornet, att man ej ett ögonblick tvivlar pä sanningen
av det framställda. Så gick det till - därom är icke
tu tal - när omkring år 1800 en grevinna gjorde besök
hos sin kyrkoherde och törhända går det mångenstädes
så till ännu, törhända stå ännu pastorskan
1 Hjertén påpekar, att ämnet även finnes i ett av
Martialis’ epigram (V: 17) och att uppslaget kan ha
hämtats direkt härifrån. Detta epigram lyder:
Dum proavos atavosque refers et nomina magna, dum
tibi noster eques sordida conditio est, dum té posse
negas nisi läto, Gellia, clavo nubere, nupsisti,
Gellia, cistifero.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
