Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Langeleiken, en Krands af Digtninger i Dølemaal - II. Devegge-Hodne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382 Langeleiken.
Aa Tjuven, saa dristeli tok
i gamle Dage Hodne,
han turt ikkji slåa nogen Krok
daa han glap gjønnom Dydne.
Saa stiv i sin Ryg som i Sind,
han übøgd gik derind.
Mæ Dydne dæ had inkjen Nau,
skjøndt hoggjin bærre taa Tvau.
Nigjønnøm den gapande Ljor
dei bleike Sjednudn stirra,
daa Tjuven fraa Beljus Bor
greip Hodne heilt førvirra.
Dæ Bore ein Plankji va’ breit;
dog satt’ en romt aa greit;
mæ Saum i ein glemande Ring
dæ va besligji omkring.
Huf! Han taatte dæ va likasom Saume glema up imot
Sjednudn som bleike Dauingaaugon, aa som ’en i dæ blaableike
Staalljøse skull’ sjaa Fru Belju aa Greive Klemet, Mand henna,
sittan’ ti Høgsete.
Tak Hodne," sa’ dei, aa me sko ’kji ire paa dæ, æ du
Kar te beholde dæ."
Dæ ska e væl," meint’en, bærrest e fyst fær dæ," aa tok
saa telaups mæ Hodne onde Ærme.
Men Hodne i Vægte tok tel
jo længer dæ kom fra Bore,
aa qvilte kan se lite Bel,
dæ grodde fast i Jore,
saa, skulle han åtte te gaa,
dæ va som aa skarka paa
ein knuldrete Bjørketrærot,
der holdt i Bergje imot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
