Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pet promenerade i solskenet, mödrar, klädda i smutsiga
kjolar och med håret kring axlarna, sutto på bänkarna och
ömsade på lindebarnen, och en hel skara okammade och
halvnakna ungar rullade sig på marken under kiv, tårar
och skratt. Gervaise kände sig nära att kvävas ; en yrsel
av ångest grep henne, hon hoppades ej mera ! Hon tyckte
att allt var slut, att Lantier aldrig skulle komma hem mera.
Förtvivlad lät hon blicken glida från de gamla
illaluktande slaktarbodarna, till det nya sjukhuset, där fönstren
ännu icke voro insatta och genom vars öppna gluggar
man kunde se in i de nakna salarna, där döden skulle hålla
sin hemska skörd. Mitt emot över tullmuren välvde sig
himlen molnfri och klar, och den uppgående solen kastade
sina gyllene strålar över det uppvaknande Paris.
Hon satt på en stol med händerna vilande på knäna
och hade upphört att gråta, när Lantier helt lugnt
inträdde.
»Är det du? Är det verkligen du?» utropade hon och
ville kasta sig om hans hals.
»Ja, det är jag!... Än sen?...», svarade han. »Se
så, inga dumheter nu igen!»
Han sköt henne åt sidan och kastade med en vresig min
sin svarta filthatt på byrån. Han var en ung karl på
tjugusex år, liten till växten, mycket brunett och med ett
vackert ansikte och små mustascher, dem han jämt
tvinnade mellan fingrarna. Han var klädd i blus och en
gammal fläckig överrock, som satt till om livet. När han
talade, bröt han skarpt på provençalska.
Gervaise, som åter fallit ned på stolen, beklagade sig i
mild ton och utan något överflödigt ordsvall.
»Jag har inte fått en blund i mina ögon... Jag trodde
någonting hänt dig ... Var har du varit? ... Var har du
tillbragt natten?... Jag ber dig, Auguste, gör inte om
det... då blir jag tokig... Säg, var har du varit?»
»Jag har haft uträttningar», svarade han med en
axelryckning. »Klockan åtta var jag vid Glacièren, hos min
vän, han som skall sätta upp en hattfabrik... Jag kom
att fördröj a mig, och därför låg j ag kvar... Du vet, j ag
tål intet spioneri... Låt mig nu vara i fred.»
Den unga kvinnan började åter snyfta. Lantier, som
talade högt och i häftigheten slog omkull stolarna, väckte
barnen. De satte sig upp i sängen och vid åsynen av
moderns tårar började även de gråta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
