Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lantier vände sig ät väggen med uttråkad min.
Ger-vaise blev ond. »Å ja, nog vet man att arbeta inte är din
svaga sida... du är en man som bara vill styra ut dig
som en sprätt och schasa omkring hela Guds långa dagen
med gatmajor i sidenklänningar... Har jag inte rätt
kanske? Jag är inte fin nog, jag, sedan du haft mig att
pantsätta alla mina kläder ... Jag ville inte säga dig det,
men efter vi nu hålla på, är det så gott det sker först som
sist... Jag vet var du varit i natt... på hundfröjden
Grand-Balcon med det där stycket Adèle... Jo, du väljer
dina bekantskaper !... Det är en snygg persedel... Hon
har just skäl att sätta upp näsan, hon, som låter kurtisera
sig av vem som helst.»
Med ett hopp var Lantier ur sängen... Hans ögon
hade blivit svarta som bläck i hans bleka ansikte. Vreden
var nära att utbryta i storm.
»Jaha! Jag vet vad jag vet!...», upprepade den unga
kvinnan. »Fru Boche har sagt upp både henne och hennes
långa majstång till syster därför att karlar springa i
trapporna både nätter och dar...»
Lantier höjde sina båda knutna nävar, men han motstod
begäret att slå till. Han fattade Gervaise i stället i armen
och skakade henne häftigt. Därefter gav han henne en
knuff, så att hon ramlade omkull på barnens bädd.
Gossarna började gråta, men Lantier sade ingenting, utan
kastade sig åter på sängen och uttrycket i hans ansikte
förrådde, att han äntligen fattat ett beslut, för vilket han
länge ryggat tillbaka.
»Du vet inte vad du gjort, Gervaise», sade han
slutligen. »Du kommer att ångra dig, tro mig.»
Barnen snyftade högt. Böjd över sängkanten slöt
modern dem i sina armar, upprepande med entonig röst:
»Om j ag inte hade er, stackars små !... Om j ag inte
hade er!... Om jag inte hade er!»
Lugnt utsträckt, med ögonen fästade på det urblekta
sängomhänget, ruvade Lantier på sin fixa idé, utan att
lyssna till vad hon sade. Så låg han nära en timme utan
att giva vika för sömnen, ehuru tröttheten tyngde på hans
ögonlock. När han vände sig om, stödd på armbågen, höll
Gervaise på att städa. Hon hade redan påklätt barnen och
bäddade nu upp deras säng. Han såg hur hon sopade och
dammade; men rummet förblev ändå lika mörkt och
otrevligt med sitt nedrökta tak sina av fukt lossnade tapeter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
