Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tröttnade ej ens. Och under det hon piskade och slog,
greps hon av ett slags grym munterhet.
»Det här är för dig, det här för din syster, det här för
Lantier!» sade hon skrattande. »Pang! Pang! Passa
pä! Nu börjar jag om!... Det här är för Lantier, det
här för din syster, det här för dig!... Pang! Pang!»
Man nödgades till slut med våld slita ifrån henne
Virginie, som, med ansiktet dränkt i tårar och purpurröd av
blygsel, tog sina kläder och sprang. Hon var besegrad.
Gervaise drog på sig sin nattröjsärm och ordnade sina
kjolar. Hennes arm värkte, och hon bad fru Boche hjälpa
sig att lyfta upp klädknytet på axeln. Portvakterskan
föreslog att syna hennes kropp.
»Vem vet, om hon inte slagit sönder någon lem på er»,
sade hon. »Jag hörde nog hur det knakade.»
Men Gervaise ville gå sin väg. Hon besvarade varken
beskärmelserna eller bifallsyttringarna, varmed de
kring-stående tvätterskorna hugnade henne. När hon fått
klädknytet på axeln, gick hon till dörren, där barnen väntade
henne.
»Två timmar, det gör två sous», ropade förestånderskan,
som redan återtagit sin plats framför sina böcker.
»Två sous! Varför det?» Hon förstod ej, att man
fordrade betalning för platsen hon innehaft. Och haltande
mera än vanligt under tyngden av de våta kläderna, hon
bar på axeln, drypande av vatten med blåslagen arm och
blodig kind, avlägsnade hon sig, släpande med sig barnen,
som ännu skakades av snyftningar.
När Gervaise inträdde i Hôtel Boncoeurs portgång,
började hon åter gråta. Portgången var mörk och smal,
med en rännsten på ena sidan avsedd för smutsvattnet.
Stanken, som slog emot henne, kom henne att tänka på de
fjorton dagar hon tillbragt där med Lantier, fjorton dagar
fulla av elände och gräl, fjorton dagar, varav minnet det
oaktat i detta ögonblick efterlämnade en bitter saknad.
Nu först kände hon sig riktigt övergiven.
Däruppe i det tomma rummet sken solen in genom det
öppna fönstret. Det svarta taket och de trasiga tapeterna
på väggarna framstodo ännu otrevligare i solbadet. Pa
en spik bredvid kakelugnen hängde en halsduk, hopvriden
som ett segelgarn. Barnens säng var framdragen niitt på
golvet och lämnade vägen fri till byrån, vars tomma lådor
stodo öppna. Lantier hade tvättat sig och gjort slut på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
