Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sade Gervaise till Coupeau. »Visst tyckte jag om honom,
men han övergav mig på ett så skamligt sätt att...»
De talade om Lantier. Gervaise hade icke återsett
honom, hon trodde, att han bodde tillsammans med Virginies
syster vid Glacièren, hos den där vännen, som skulle sätta
upp hattfabrik. Dessutom hade hon alls ingen lust att
springa efter honom. Först hade hon sörjt mycket, hon
hade till och med velat gå och dränka sig, men nu hade
hon talat förstånd med sig själv, och hon tyckte det var
bäst som det var. Om Lantier och hon förblivit
tillsammans, hade hon aldrig i livet kunnat uppfostra barnen
ordentligt, ty han var en sådan rummelkurre, att inga
pengar förslogo. Han kunde gärna komma och hälsa på
gossarna, hon skulle visst inte köra ut honom, men förr skulle
hon låta skära sig i stycken än tillåta honom att röra en
enda av hennes fingerspetsar. Och hon uttalade dessa ord
med fasthet, likt en person, som noga utstakat sitt liv,
under det att Coupeau. alltjämt behärskad av sin passion,
skämtade och vände allting till plumpheter och gjorde
henne en mängd mustiga frågor angående Lantier, men
han framställde dem så muntert och med ett så godmodigt
leende, att det ej ens föll henne in att bli stött.
»Det var ni som slog honom», sade han slutligen. »Å,
ni är inte för god, när ni sätter till... Ni bultar folk
ganska bra, när det gäller.»
Hon avbröt honom med ett skallande skratt. Ja, hon
hade verkligen mörbultat det där långa åkerspöket
Virginie, och det grundligt. Med det barnsliga ansiktsuttryck,
som var henne eget, utsträckte hon sina knubbiga händer,
bedyrande, att hon inte en gång skulle kunna döda en
fluga. Hon försäkrade, att hon själv fått alltför mycket
stryk i sina dar för att vilja slå andra. Hon började
nu tala om sin ungdom i Plassans. Hon var till sin natur
alls icke flyktig. När Lantier tog henne, var hon bara
fjorton år och tyckte att det var roligt, när han kallade
henne sin lilla hustru. Hennes enda fel låg däri, påstod
hon, att hon var alltför känslig ; hon tyckte om att leva
tillsammans med människor, och hon fäste sig varmt vid
personer, som sedan förorsakade henne tusen obehag. När
hon var kär i en karl, tänkte hon ej på dumheter, då
drömde hon bara om att leva tillsammans med honom lugnt
och lyckligt. Och när Coupeau småskrattade och talade
om hennes båda barn, som storken visst inte burit till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
