Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
doren, som genomskars av flera mindre gångar, alla lika
trånga och förfallna, var här och där upplyst av en svag
gaslåga. De flesta av de tätt bredvid varandra liggande
dörrarna stodo öppna och avslöjade hem fulla av arbete
och nöd. Slutligen inträdde de i en alldeles mörk gång.
»Här är det», sade plåtslagaren. »Håll dig tätt intill
väggen... här äro tre trappsteg.»
Gervaise trevade sig försiktigt fram i mörkret. Hon
stötte med tåspetsen emot någonting och räknade de tre
stegen. Emellertid hade Coupeau öppnat en dörr längst
bort i gången, över vilken genast spred sig ett klart
ljussken. De voro nu vid målet.
De inträdde i ett långt, smalt rum, som tycktes utgöra
en förlängning av själva korridoren. En utblekt
yllegardin, som för tillfället var uppfästad med ett snöre, delade
rummet mitt itu. Första delen upptogs av en säng, som
stod i ena hörnet, en plåtkamin, ännu varm efter
middagen, två stolar, ett bord och ett skåp, varav man sågat
bort karmen, emedan det eljest ej fått rum mellan sängen
och dörren. Den andra delen utgjordes av verkstaden.
Längst bort syntes en smal smideshärd med sin bälg. Till
höger, under en hylla, full med järnskräp, var ett
skruvstäd fastnitat i väggen ; till vänster vid fönstret stod ett
helt litet arbetsbord, belamrat med mikroskopiska små
sågar, flottiga och smutsiga tänger och saxar.
»Det är vi !» sade Coupeau och gick fram till gardinen.
Men ingen svarade. Gervaise, som var mycket upprörd
och helt och hållet behärskades av tanken på att hon skulle
inträda på ett ställe överfyllt med guld, höll sig bakom
Coupeau. Hon framstammade några ord, och böjde
huvudet till hälsning. Det starka skenet från lampan på
arbetsbordet och kolelden på härden ökade ännu mera
hennes förvirring. Hon varseblev dock snart fru Lorilleux,
en liten, rödhårig, tämligen korpulent kvinna, som med
tillhjälp av en stor kniptång drog allt vad hennes små
korta armar det tilläto i en svart metalltråd, som hon
stack in i hålen på en vid städet fästad dragskiva.
Framför arbetsbordet satt Lorilleux. Också han var liten till
växten, men mindre fetlagd. Hans ögon voro oavlåtligt
fästade på tången, som han höll i handen och varmed han
utförde ett arbete så fint, att det alldeles försvann mellan
hans knotiga fingrar. Han var den förste som såg upp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
