Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
damiseringen. Nu bröt åter en störtskur lös; de
jämmerliga paraplyen uppspändes och i skydd av dessa, som
vaggade i herrarnas händer, uppdrogo damerna sina kjolar,
och promenaden i smutsen fortsattes. Det egendomliga
tåget, som gick från den ena trottoaren till den andra,
ådrog sig allmän uppmärksamhet; gatpojkarna hurrade, de
promenerande stannade, och bodbetjänterna höjde sig på
tåspetsarna bakom bodfönstren för att titta.
Men bröllopsgästerna voro alls icke generade av det
uppseende, de väckte. Belåtna med att betraktas och
roade av skämtet, som haglade omkring dem, påskyndade de
ej ens sina steg.
»Se bruden!» utropade en gatpojke, pekande på fru
Gaudron, »hon har inte haft tålamod att vänta!»
Hela sällskapet brast i skratt. Stekspett vände sig om
och förklarade, att skämtet var lyckat. Karderskan
skrattade mera än alla de andra, hennes belägenhet var ju icke
vanärande ; de hade minsann mött mer än ett fruntimmer,
som skulle ha velat vara i hennes ställe.
Äntligen var man framme vid Louvren. Herr Madinier
erbjöd sig att sätta sig i spetsen för tåget. Museet var
mycket vidlyftigt, man kunde lätt gå vilse. Dessutom
kände han till allt, som lönade mödan att se, ty han hade
ofta varit där med en artist, en skicklig pojke, som sålde
ritningar till en stor kartongfabrik. Inkomna i assyriska
museet började bröllopsgästerna frysa. Fy tusan, varmt
var där inte ! En ypperligare källare kunde man aldrig
önska sig ! Och långsamt, med näsan i vädret, framskred
nu sällskapet mellan stenkolosserna, de svarta
marmorgudarna och vidundren. Bröllopsgästerna tyckte, att allting
var fult. Bättre högg man i sten nu för tiden. De
gapade på en inskription med feniciska skrivtecken. Aldrig
i livet hade någon människa kunnat läsa sådana
kråkfötter.
Men Madinier, som redan gått uppför första trappan
med fru Lorilleux, ropade efter dem med ljudlig stämma:
»Kom hit! Det där är bara smörja! Häruppe är det
bättre opp!»
Den breda trappan, så storartad i all sin enkelhet,
väckte hos dem en allvarlig stämning. En ståtlig, i röd väst
och guldgalonerat livré klädd vaktmästare, som tycktes
vänta på dem i förstugan, ökade ännu mera deras andakt.
S K Fällan I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
