Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Därefter inträdde bröllopsskaran i de italienska och
flamländska skolornas länga gallerier. Bara tavlor ! Överallt
tavlor ! Helgon, karlar och kvinnor med besynnerliga
ansikten, svarta landskap och gula djur, ett fullkomligt
virr-varr av människor och kreatur i färger så brokiga, att de
stackars bröllopsgästerna fingo huvudvärk. Madinier
talade ej mera ; han gick långsamt i spetsen för de andra,
som tåligt följde honom med näsorna i vädret, och förbi
deras grova okunnighet passerade nu seklers konstverk,
venetianernas prakt och holländarnas underbara
ljuseffekter. Det enda, som intresserade dem, var artisterna,
som sutto framför sina stafflin och arbetade, utan att bry
sig om människorna omkring dem. De beundrade i
synnerhet ett gammalt fruntimmer, som satt uppflugen på
en hög stege och på en omätlig duk målade en ljusblå
himmel. Emellertid hade det småningom spritt sig, att en
brud var i Louvren, och från alla håll kommo nyfikna för
att se henne. Somliga satte sig på bänkarna för att i
allsköns bekvämlighet betrakta bröllopsgästerna, och
vaktmästarna, som beto sig i läpparna för att ej skratta,
upprepade de kvickheter, som haglade omkring dem. Men
sällskapet, som redan var uttröttat, tänkte ej längre på sin
värdighet, utan släpade benen efter sig, så att
klackskål-lorna dånade mot golvet.
Herr Madinier teg för att åvägabringa en effekt. Han
gick rakt fram till Rubens Kermesse. Han sade ännu
ingenting, men han pekade på duken med ett klipskt
uttryck. Fruntimren lade näsan mot målningen och skreko
till ; därefter vände de sig bort, röda i ansiktet som
kräftor. Karlarna höllo kvar dem, skrattade och visade dem
på enskildheterna i tavlan.
»Den här är värd pengar!» utropade Boche. »Titta på
den där som ropar Ulrik och den där som tänder eld på
husknuten sedan!... Nej, titta! Titta!... Jo, det var
ett snyggt sällskap!»
»Låt oss gå!» sade Madinier, förtjust över sin
framgång. »På den här sidan är ingenting vidare att se.»
Bröllopsgästerna återvände nu samma väg de kommit
och gingo ännu en gång genom »Salon carré» och
Apollo-galleriet. Fru Lerat och mamsell Remanjou jämrade sig
över att de ej kunde stå på benen längre. Men
kartongfabrikören ville nödvändigt visa Lorilleux de
gammalmodiga smyckena, som förvarades strax bredvid i ett rum,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
