Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de andra ej ville följa med. Hela tåget begav sig nu
ned under Pont-Royal. En ypperligare tillflyktsort kunde
man ej finna. Det kunde man kalla en ljus idé. Här var
man som på landet! Fruntimren bredde ut sina näsdukar
och satte sig på dem. De uppryckte grässtråna, som växte
mellan stenarna, och betraktade det svarta vattnet.
Karlarna roade sig med att skrika för att uppväcka brovalvets
eko. Boche och Stekspett dundrade med full hals
»fähund!» och gapskrattade, när ekot slungade ordet tillbaka
till dem. När de skrikit sig hesa, började de kasta stenar
i vattnet. Regnet hade upphört, men sällskapet trivdes så
väl, att ingen tänkte på att gå. Floden förde med sig
sopor, gamla korkar och allt möjligt avskräde, som en
virvel ett ögonblick kvarhöll på vattenytan, varöver
brovalvet kastade en mörk skugga. Mamsell Remanjou
suckade. Om där hade funnits grönt, skulle hon ha trott sig
vara på ett ställe vid Marnefloden, dit hon plägade
vallfärda 1817 med en ung karl, som hon ännu begrät.
Emellertid gav Madinier signalen till uppbrott. Man
tog vägen genom Tuilerieträdgården, där barnen med sina
tunnband och bollar menligt inverkade på parens goda
ordning. På place Vendôme betraktades kolonnen, och herr
Madinier, som ville vara artig mot damerna, föreslog en
visit på plattformen för att få en överblick av Paris. Idéen
föreföll lustig nog. Ja, de borde verkligen gå upp på
kolonnen, det kunde man ha roligt åt länge. Ett besök i
luften kunde ju intressera personer, som aldrig lämnat
landbacken.
»Den där halta bolinkan kan aldrig komma upp så högt
till väders», viskade Lorilleux.
»Jag vill gärna gå upp på plattformen», sade fru Lerat,
»bara ingen karl går bakom mig.»
Nu började uppstigandet. I den trånga spiraltrappan
kunde paren ej gå i bredd ; de tolv personerna gingo
således tätt bakom varandra och höllo sig i väggarna. När
det blev alldeles mörkt, bröt munterheten lös i högljudda
skrattsalvor. Fruntimren skreko. Herrarna kittlade dem
och nöpo dem i benen. Men sådant talar man inte om !
Man kunde ju låtsa sig tro att det var råttor. Därefter
påhittade Boche ett skämt, som hela sällskapet upprepade.
Man ropade på fru Gaudron, liksom om hon stannat kvar
på vägen, och frågade om hon kunde tränga sig fram.
Tänk om hon fastnat, om hon täppt till hålet, så att man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
