Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gästerna tömde just det första glaset med ögonen
fästa-de på två väldiga pastejer, som kyparna kringbjödo, när
Stövelknekt inträdde.
»Jo, ni ä’ just ena kanaljer!» utropade han. »I tre
timmar har jag travat av och an på landsvägen... Jag
har alldeles nött ut mina sulor. En gendarm tog mig för
en tjuv och frågade efter min papper... Hur kan man
bära sig så nedrigt åt mot en gammal kamrat?...
Varför skickade ni mig inte ett stadsbud?... Och till på
köpet regnade det som om himlen varit öppen... Till och
med mina fickor blevo fulla med vatten... Jag hade
kunnat pimpla strömming i dem...»
Sällskapet vred sig på stolarna av skratt. Den satans
Stövelknekt var på dimman ! Han hade redan tömt minst
två buteljer vin.
»Håll munnen på dig och slå dig ned bredvid fru
Gau-dron», sade Coupeau. »Du ser ju att vi ha väntat dig.»
Det gjorde ingenting alls, han skulle nog hinna upp
dem. Tre gånger begärde han soppa, och i de rågade
sopptallrikarna betade han stora brödbitar. Nu blev
Stövelknekt mål för hela bordets beundran. En sådan aptit !
De förskräckta kyparna bildade kedjor för att langa bröd
åt honom, och varje stycke han fick var för honom endast
en munsbit. Till slut blev han ond. Han ville ha ett helt
bröd bredvid sig, tålde inte att man räknade bitarna i
honom. Värden visade sig ett ögonblick i dörren, i hög grad
orolig. Sällskapet, som väntade honom, brast åter ut i
skratt. Det kostade på krögarn ! En trevligare pojke än
Stövelknekt fanns inte. En gång hade han ätit tolv
hårdkokta ägg och druckit tolv glas vin medan klockan slog
tolv. Man träffar inte ofta människor med sådana magar !
Mamsell Remanj ou såg med rörelse på hur Stövelknekt
tuggade, och Madinier, som sökte efter ord för att uttrycka
sin nästan vördnadsfulla förvåning, förklarade, att »det
var en ovanlig man».
En paus uppstod. En kypare hade just satt ett stort
fat med kaninfrikassé på bordet. Coupeau, som alltid var
tillreds att driva, hade redan ett skämt i beredskap.
»Hör på, kypare, den där kaninen är bestämt skjuten
i en takränna... Han jamar ju än!»
Ett svagt jamande, mästerligt utfört, tycktes verkligen
tränga ur fatet. Det var Coupeau, som härmade katten
med strupen, utan att röra läpparna, en sällskapstalang,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
