Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kallas Kosvansen, insvepte hon sig i sin värdighets
mantel. Coupeau tryckte ömt Gervaises arm för att trösta
henne, och han fick henne till och med att skratta, när
han viskande berättade henne, att de började sitt
gemensamma hushåll med en förmögenhet av sju sous, tre stora
slantar och en liten. Då de kommit till hôtel Boncoeur,
sade de varann helt snäft godnatt. Coupeau kallade de
två kvinnorna dumsnutar och ville, att de skulle kyssas,
men just som han sköt dem intill varandra, kom en
fyllbult raglande rakt emellan dem.
»Se Bazouge!» utropade Lorilleux; »han har fått nog
för i kväll.»
Gervaise drog sig förskräckt tillbaka. Gubben Bazouge
var likbärare. Han var några och femtio år gammal, och
hans nedfläckade svarta byxor och tillbucklade hatt visade
tydligt, att han legat i rännstenen.
»Var inte rädd, han är inte elak», sade Lorilleux. »Han
bor i samma korridor som vi, tredje dörren från oss...
Det skulle just vara snyggt, om någon av hans förmän
såge honom i det här tillståndet !»
Men huru drucken gubben Bazouge var, märkte han
ändå den förskräckelse, han injagade hos Gervaise.
»Var lugn?» stammade han. »Vi likbärare äta inte upp
någon !... En ann’ ä’ så god som en ann’, ska j ag säga
henne !... När man nitar ihop så många kistor som v?
om dagen, må man väl ha rättighet att själv taga sig en
liten nitnagel på kvällkvisten ! A, det är inte värt att vara
stursk !... Varken ni eller någon av de andra hade
kunnat lyfta den hederspaschan, som kamraten och jag
kånkat utför fyra trappor i afton... Den junkern vägde sex
hundra skålpund! Måtte ha varit en glad själ i
livstiden!... Tycker om glada själar!»
Men Gervaise drog sig allt närmare intill hotellporten,
och hon kände ett nästan oemotståndligt begär att gråta.
Nu tänkte hon ej mera på att kyssa sin svägerska, hon
bad endast Coupeau avlägsna fyllbulten.
Gubben Bazouge förstod vad hon menade, och med en
åtbörd av filosofiskt förakt, utropade han:
»Det hindrar inte, att också hon en dag får gå den
vägen, min lilla vän... Jo, jo, men!... Och vem vet,
om det inte blir en glädjedag för henne!... Jag känner
många kvinnfolk, jag, som skulle säga heder och tack, om
man bure bort dem.»
6 K
Fällan I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
