Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
terät berättade Lorilleux och hans fru för alla, hur
frikostiga de varit, de hade givit ut nära tjugu francs. När
Gervaise fick höra deras skvaller, blev hon utom sig av
harm, och höll dem ej längre räkning för den artighet,
de visat.
Det var på den middagen som Gervaise och Coupeau
knöto närmare bekantskap med sina grannar på andra
sidan farstun. Denna lägenhet beboddes av två personer,
fru Goujet och hennes son. Hittills hade de endast hälsat
på varandra i trappan och på gatan, men ingenting vidare;
grannarna tycktes vara litet folkskygga. Dagen efter
Ger-vaises nedkomst hade fru Goujet likväl burit upp åt henne
ett ämbar vatten, och den unga kvinnan tyckte sig därför
böra bjuda henne och sonen till middagen, i synnerhet
som hon tyckte, att de båda två sågo mycket städade ut.
På det sättet knöts bekantskapen.
Goujets voro från Lille. Modern var spetsknypplerska
och sonen smed. De hade redan i fem år bott i huset.
Bakom det lugn, som utmärkte deras liv, gömde sig en
djup, inrotad sorg: gubben Goujet, fadern, hade en dag
i fyllan och villan slagit ihjäl en kamrat med en
järnstång; därefter hade han strypt sig själv i fängelset med
sin näsduk. Änkan och barnet flyttade då till Paris, men
de kände alltid över sitt huvud den olycka, som drabbat
dem, och de sökte försona makens och faderns brott
genom omutlig heder och outtröttligt arbete. Det fanns till
och med hos dem ett visst högmod, ty till slut ansågo
de sig bättre än alla andra. Fru Goujet, alltid svartklädd,
med pannan omsluten av en huvudbonad, liknande ett
nun-nedok, var så blek, som om de vita spetsarna, på vilka
hon arbetade, kastat ett återsken på hennes lugna,
vördnadsvärda ansikte. Goujet var en koloss på tjugutre år,
ståtlig, rödlett, blåögd och begåvad med en herkulisk
styrka. Kamraterna på verkstaden kallade honom
»Guldskägg» för hans vackra gula skäggs skull.
Gervaise kände sig genast dragen till sina grannar.
Första gången hon inträdde till dem, förvånades hon över
snyggheten i deras hem. Om man blåste aldrig så mycket,
fanns ingenstädes ett enda dammkorn, och stengolvet lyste
som en spegel. Fru Goujet visade henne sin sons rum.
Det var vitt och fint som en ung flickas kammare: en liten
järnsäng med omhänge, ett bord, en kommod och en smal,
på väggen hängande bokhylla samt från golv till tak ko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
