Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stödd mot det angränsande husets mur stod lärpojken, en
gosse på sjutton år, smärt och ljushårig, och underhöll
elden i lödungen med en väldig blåsbälg kring vilken
gnistorna dansade.
»Lägg in lödjärnen, Zidore!» befallde Coupeau.
Gossen stack in lödkolvarna bland kolen. Därefter
började han draga bälgen. Coupeau höll på med den sista
plåten, som skulle fastlödas på takkanten invid rännan.
Här bildade taket en skarp sluttning och nedanför öppnade
gatan sitt vidöppna svalg. Coupeau rörde sig i sina
filtskor lika obesvärat på taket som i sitt hem, släpande
fotterna efter sig och visslande på en bekant melodi.
Stödjande ena knäet mot en skorsten, böjde han sig framåt
över stenläggningen. Hans ena ben hängde ned. När
han vände sig om och ropade på den latmasken Zidore,
höll han sig fast i murverket, för att undvika varje
närmare bekantskap med trottoaren nedanför.
»Sakramenskade sölkorv !... Hit med lödjärnen!...
Raska på !... Om du gapar aldrig så mycket, flyga
ändå inga stekta sparvar i munnen på dig!»
Men Zidore brådskade icke. Han roade sig med att
betrakta en tjock rök, som syntes åt Grenellesidan till.
Elden var kanske lös. Till slut lade han sig likväl på
magen och halade sig fram till Coupeau med järnen. Denne
började nu hoplödningen. Än satt han hopkrupen, än
sträckte han ut sig, än vilade han på ena länden, än på
tåspetsen, men alltid bibehöll han jämvikten. Vilken
ställning han än intog, rörde han sig så säkert och ledigt, som
om ingen olycka kunde hända honom. Faran och han
voro gamla goda vänner. Gatan var rädd för honom,
påstod han. Och utan att släppa pipan, vände han sig då och
då för att spotta ned.
»Åh, se fru Boche!» utropade han hastigt. »Hallå, fru
Boche !»
Han varseblev portvakterskan, just som hon gick över
gatan. Hon höjde huvudet och kände igen honom. Ett
samtal började nu mellan taket och trottoaren. Fru Boche
med händerna under förklädet och näsan i vädret och
Coupeau med armen omkring en skorsten och ansiktet vänt
nedåt.
»Har ni sett min hustru?» frågade han.
»Nej», svarade portvakterskan. »Är hon här?»
»Hon har lovat hämta mig... Och alla må bra hos er?»-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
