Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja, tack! Jag är den sjukaste och ni ser hur jag
mår ... Jag ämnar mig till Chaussée Clignancourt för att
kopa en fårstek... Slaktaren bredvid »Röda Kvarnen»
begär bara sexton sous skålpundet.»
En vagn rullade förbi, och de höjde hösterna. Deras
ord, som dogo bort på den breda, folktomma gatan, hade
lockat en liten gumma till ett fönster. Hon stannade kvar
med armbågarna stödda mot fönsterposten och betraktade
arbetaren på taket mitt emot, alldeles som om hon
hoppats, att han varje ögonblick skulle falla ned.
»Adjö, adjö!» ropade till slut fru Boche, »jag vill inte
hindra er längre.»
Coupeau vände sig om och tog lödtängerna, som Zidore
räckte honom. Men just som portvakterskan skulle gå,
varseblev hon på andra trottoaren Gervaise med Nana vid
handen. Hon höjde redan huvudet för att underrätta
Coupeau därom, då den unga kvinnan med en livlig åtbörd
hejdade henne. Och med halvhög röst, för att ej höras dit
upp, anförtrodde hon portvakterskan sin fruktan : hon var
alltid rädd, att hennes man skulle spritta till så häftigt,
att han skulle falla ned, om han oväntat fick se henne. På
fyra år hade hon bara hämtat honom en enda gång. I dag
var det andra gången. Hennes blod isades, när hon såg sin
gubbe mellan himmel och jord, på ställen, dit själva
gråsparvarna inte vågade sig.
»Ja, roligt är det visst inte», svarade fru Boche. »Min
man är skräddare, sådana där sinnesskakningar vet jag
inte av.»
»Om ni visste», fortfor Gervaise, »den första tiden gick
jag i ångest från morgon till kväll_____ Jag såg honom
ständigt framför mig på en bår, med krossat huvud... Nu
tänker jag mindre på det... Man vänjer sig vid allt!...
Dessutom ska man ju på något vis förtjäna sitt bröd, vet
jag !... Men ett dyrköpt bröd är det, ty liv och lem vågar
han, det är säkert, det!»
Hon tystnade och gömde Nana bakom sig, av fruktan
att barnet med ett skrik skulle förråda deras närvaro. Mot
sin vilja såg hon upp till taket; Coupeau hoplödde just den
yttersta kanten på plåten, tätt intill rännan. Han sträckte
ut sig så mycket han kunde men nådde ändå icke ändan.
Han halade sig nu fram så långt som möjligt, ett ögonblick
alldeles svävade han över gatläggningen, och från
trottoaren såg man under lödtången, som han förde med säker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
