Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förgäves sökte man göra henne begripligt att sjukdomen
skulle bliva långvarig och att den skulle komma att kosta
henne mycket pengar, om hon envisades att taga sin man
hem till sig. Hon upprepade oupphörligt:
»Rue Neuve de la Goutte d’Or... jag ska visa
porten... Vad angår det er?... Jag har pengar.. Det
är min man... Jag vill själv sköta honom.»
De nödgades giva vika för hennes önskan, och Coupeau
blev buren hem. När båren fördes genom hopen, som
trängdes utanför apoteket, talade kvinnorna ivrigt om
Ger-vaise : hon haltade, men hon var inte oäven ; hon skulle
nog rädda sin karl; på sjukhuset hade de däremot tagit
livet av honom, ty det är en känd sak, att läkarna inte
bekymra sig om de stackare, som äro som värst sjuka.
Fru Boche, som sprungit hem till sig med Nana, hade nu
kommit igen och helt upprörd berättade hon om
olyckshändelsen med en oräknelig mängd detaljer.
»Jag skulle just gå och köpa en fårstek... jag stod
där!» upprepade hon. »Han ville titta ned på sin lilla
flicka och så föll han pladask !___ Ack, du min evige ska-
pare ! Den synen vill jag inte ha en gång till... Men
nu måste jag då äntligen skynda mig efter min fårstek.»
I åtta dagar var Coupeau mycket klen. Släktingarna,
grannarna, alla väntade varje ögonblick livet ur honom.
Läkaren, en mycket dyr läkare, som tog fem francs besöket,
befarade några inre skador, och det ordet injagade
allmän förskräckelse. I kvarteret påstods det, att
plåtslaga-rens hjärta lossnat av stöten. Endast Gervaise höjde på
axlarna. Hennes man hade brutit högra benet av sig,
det visste alla; ett avbrutet ben läks ihop igen, och
därmed är den saken klar. Vad hans hjärta vidkom, så skulle
hon nog få det att fastna, hon visste vad som behövdes
därtill : omsorgsfull vård, snygghet och ett kärleksfullt
omhuldande. Och hon var orubblig i sitt hopp och sin
övertygelse att kunna rädda honom, blott hon ständigt
kunde vara vid hans sida och vidröra honom med sina händer
under feberanfallen. Hon tvivlade intet ögonblick. I en
hel vecka var hon oupphörligt på fötter, tyst, sluten,
orubblig i sin envishet att rycka honom undan döden,
glömmande allt, barnen, gatan, hela staden. På nionde dygnet, när
läkaren äntligen kunde ansvara för den sjukes liv,
dignade hon ned på en stol, utmattad, tillintetgjord, upplöst i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
