Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade en gång för alla erbjudit tvätterskan sitt biträde.
Hon gick aldrig ned en enda gång utan att fråga, om
hon behövde någonting, socker, smör eller salt. Hon gav
henne också alltid den första buljongen varje gång hon
kokade soppa och kött. När Gervaise var sysselsatt,
hjälpte hon henne till och med med matlagningen och
diskningen. Goujet hämtade varje morgon två ämbar vatten åt
den unga plåtslagarfrun, som sålunda inbesparade två
sous. Och om aftnarna, när släktingarna ej inkräktade
hela rummet, höllo modern och sonen Coupeaus sällskap.
I två timmar, ända till klockan tio, rökte smeden sin pipa
och betraktade Gervaise, som outtröttligt pysslade omkring
den sjuke. Han yttrade icke tio ord på hela kvällen, men
på hans stera blonda ansikte återspeglade sig en verklig
rörelse, när han såg henne hälla upp dekokten och röra om
sockret däri utan det ringaste buller.
»Nå, nu är du frisk igen, min hedersbror», sade han en
dag till konvalescenten. »Jag har inte oroat mig för dig,
ty din hustru är en Guds ängel!»
Goujet skulle gifta sig. Hans mor hade åtminstone
utsett åt honom en ung hygglig flicka, spetsknypplerska som
hon själv. För att ej göra modern ledsen hade han sagt ja,
och bröllopet var utsatt till de första dagarna av
september månad. Penningarna till bosättningen hade redan
länge väntat på sparbanken. Men när Gervaise talade med
honom om hans gitfermål, skakade han på huvudet och
mumlade med sin sävliga röst:
»Alla kvinnor äro inte som ni, fru Coupeau ... Om de
vore det, skulle man vilja gifta sig med tio!»
Efter två månaders förlopp kunde Coupeau äntligen
stiga upp. Men ehuru Gervaise stödde honom, kunde han ej
gå långt, endast från sängen till fönstret. Här satte han
sig i Lorilleux’s länstol med högra benet utsträckt på en
taburett. Plåtslagaren, som i sitt övermod drivit med alla,
som i halkan brutit benen av sig, kände sig mycket
modstulen efter sin olycka. Han var icke alls filosof. Han
hade tillbragt två månader i sängen med att svärja och trötta
ut alla människor. Att ligga på ryggen både natt och dag
med ena benet fasttjudrat och stel som en påk, var det
ett liv det? Taket visste han åtminstone hur det såg ut!
I ena alkovhörnet fanns en spricka, som han hade kunnat
rita upp med förbundna ögon. När han fick tillbringa
dagen i länstolen, blev det en annan visa. Hur länge skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
