Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kan sitta fastspikad på det sättet, rak som en mumie? Nej,
det kunde han omöjligt stå ut med i längden. Han skulle
gärna ha offrat tio år av sitt liv, endast för att veta hur
det stod till vid stadens utkanter. Och alltid återkom han
till samma häftiga anklagelser mot ödet. Den olycka som
drabbat honom var en orättvisa; ty han var en duglig
arbetare, ingen lätting, ingen supare. Att olyckor träffa
dagdrivare och fyllbultar kan man förstå.
»Far min bröt halsen av sig en vacker dag, när han var
på trekvart», sade han. »Jag säger visst inte att det var
rätt åt honom, men det kan i alla fall förklaras ... Jag
däremot, jag var fastande, spik nykter, utan en vintår i
kroppen, och ramlade ned bara därför att jag ville nicka
åt Nana ... Tycker ni att det är rättvist? ... Om det
finns en Gud, stökar han underligt till det åt hederligt
folk.. . Aldrig i livet kan jag förlika mig med det här.»
I samma stund han återfick bruket av sina ben, greps
han av ett slags hat till arbete. Det var ett förbannat
otyg att krypa omkring på takåsarna hela dagen som en
katt. Mästarna voro minsann inte dumma de !...
Alltför stora krukor för att ens våga sig upp på en stege, låta
de i stället de stackars arbetarna bryta armar och ben av
sig, medan de själva gassa sig framför brasan. Han gick
till och med så långt, att han tyckte, att var och en sj älv
borde lägga tak på sitt hus. Det vore rättvist ! Han
förargade sig också över att han ej lärt ett annat, trevligare och
mindre livsfarligt yrke, snickeri t. ex. Det var far hans
fel! Fäderna ha den dumma vanan att alltid vilja upp
fostra ungarna till samma yrke som de själva ha.
Under ytterligare två månader gick Coupeau på kryckor.
Först kravlade han sig ned på gatan för att röka sin pipa
utanför porten. Därefter släpade han sig fram till yttre
boulevarden ; här satt han timtals på en bänk i solen. Hans
glada lynne återkom småningom och hans munvighet
ökades med dagdriveriet. Han njöt av att leva, och han njöt
även av att ingenting göra, att tillbringa dagen i
overksamhet, försänkt i ett slags behaglig halvslummer. Lättjan
liksom begagnade sig av hans tillfrisknande för att intränga
genom alla porerna i hans kropp och alldeles försoffa
honom. När han kom hem, kände han sig uppsluppen och
glad, han fann livet angenämt och tyckte, att det alltid
borde fortgå på samma sätt. Så snart han kunde undvara
kryckorna, utsträckte han promenaden ännu längre ; med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
