Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en viss förkärlek gjorde han påhälsningar hos kamraterna
under deras arbete. Med korslagda armar, hänskratt och
nickningar pä huvudet betraktade han de under byggnad
varande husen. Han gjorde narr av arbetarna, som
knogade för brödstycket, och sträckte ut sitt ben för att visa
dem vad man vann pä att släpa ut sig för andra. De
hånfulla tillmälen, varmed han undfägnade kamraterna,
tillfredsställde till en viss grad hans hat till arbetet.
Visserligen skulle också han en vacker dag nödgas börja om
slaveriet, men ju senare ju bättre. Ingen människa kunde
förtänka honom att han halade ut på tiden ! Det kännes
minsann gott att få ligga på latsidan en smula.
Om eftermiddagarna, när Coupeau hade tråkigt, hälsade
han på Lorilleux’s, som icke blott beklagade honom, utan
även överhopade honom med vänskapsbevis. Under de
första åren av sitt äktenskap hade han glidit dem ur
händerna tack vare Gervaises inflytande. Nu återtogo de sitt
forna välde över honom genom att göra narr av honom för
den fruktan, han hyste för hustrun. Han var då ingen
karl ! Det oaktat utvecklade herskapet Lorilleux mycken
takt; de upphöjde tvätterskan ända till skyarna. Coupeau
grälade visserligen icke ännu, men bittida och sent
upprepade han för Gervaise, hur systern lovordade henne, och
han bad henne vara skonsammare i sina omdömen om fru
Lorilleux. Den första scenen, Coupeau ställde till i
hemmet, var för Etiennes skull. Plåtslagaren hade tillbragt
förmiddagen hos Lorilleux’s. När han kom hem, var
middagen ännu icke färdig och barnen ropade på soppa. Han
föll då över Etienne och gav denne två duktiga örfilar.
Därefter smågrälade han en hel timme : den där lymmeln var
inte hans, han begrep ej varför han behöll honom i huset,
en vacker dag skulle han kasta ut honom. Hittills hade
han funnit sig i gossens närvaro utan det ringaste knot.
Den följande dagen talade han om sin värdighet. Tre
dagar senare gav han pojken en spark och därmed fortfor
han både morgon och kväll, så att gossen till slut, när han
hörde honom i trappan, tog sin tillflykt till fru Goujet, som
alltid gav honom en plats vid bordet, där han i ro kunde
läsa sina läxor.
Gervaise hade redan för länge sedan återtagit sitt arbete.
Hon behövde ej mera lyfta pendylkupan av och på ; alla
hennes besparingar hade gått åt. Nu fick hon släpa
duk-tigt, ty fyra munnar skulle ha mat. Hon ensam försörjde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
