Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hit», förklarade Gervaise lugnt. »Hur var det nu, fru*
Bijard? Femton, sexton, sjutton...»
Hon fortfor att räkna högt. Hon kände ingen vämjelse,,
ty hon var van vid smuts; hon dök ned med sina nakna
armar mitt i högen, men den starka, ohyggliga lukten
tycktes förslappa henne; hon satte sig på en stolskant
djupt nedlutad och tog helt makligt ett tag med händerna
än till höger, än till vänster, med halvslutna ögon och ett
matt småleende, som om ångorna berusade henne. Det såg
ut som om den mattighet, som kom över henne, härrörde
från de förgiftade dunster, som utvecklades från de orena
kläderna.
Hon höll just på att skaka en barnblöja, när Coupeau
inträdde.
»Sådan förbannad hetta!» sluddrade han. »Det riktigt
surrar för öronen!»
Plåtslagaren måste hålla sig fast vid bordet för att ej
falla omkull. Det var första gången han var riktigt
överlastad. Hittills hade han brukat komma hem litet
påstru-ken, ingenting vidare. Men den här gången hade han en
blånad på ögat, dit en vänlig knytnäve under fyllan och
villan förirrat sig. Hans lockiga hår, varibland några vita
strån redan visade sig, hade förmodligen varit i för nära
beröring med väggarna i någon ruskig krog, ty en
spindelväv var intrasslad bak i nacken. Han var lika munter som
förr ; dragen hade visserligen blivit något infallna och
åldrade och hakan mera utskjutande, men en god tok var
han ännu, efter vad han själv sade, och hans hy var så
fin, att mången hertiginna kunnat avundas honom den.
»Du skall få höra», sade han till Gervaise. »Det är
Sellerifot — du vet, han som går på träben — som hade
bjudit över lag, innan han gav sig i väg hem till landet.
Hade inte den fördömda solen varit, skulle vi nog ha
hållit oss säkra på benen. Alla människor ä’ sjuka —
hela gatan raglar —»
Långa Clémence började skratta åt hans inbillning att
gatan var full och han själv fann det så roligt, att han var
nära att storkna av skratt. Han skrek:
»Ha, ha, ha, sådana fyllpuppor — vad de ä’ triroliga !
Men det är inte deras fel, det är solens.»
Alla skrattade, till och med fru Putois, som ej tyckte om
drinkare. Skelögda Augustine skrockade som en höna
med gapande mun och var nära att kikna. Gervaise miss-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
