Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allt pä fruntimmer och vet hur långt man kan gå med dem.
Och för resten — varför har hon tagit av sig sin tröja?»
Därefter vände han sig igen till Clémence.
»Seså, min lilla sötunge, vad skall det tjäna till att vara
purken? Är det därför att det är folk inne, så...»
Men han fick ej fortsätta. Gervaise fattade med den
ena handen, dock icke våldsamt, om hans arm och lade
den andra över hans mun. Han strävade emot, fast mera
på skämt, medan hon föste honom framför sig in i
kammaren. Där inne började han sladdra och orera av alla
krafter. Man hörde hur Gervaise drog av honom hans
stövlar. Hon klädde av honom medan han låg tvärt över
sängen och skrattade och ropade att hon kittlade honom.
Till sist bredde hon täcket över honom och stoppade om
honom som ett litet barn. Hur var det med honom? Men
han svarade endast genom att ropa på Clémence.
När Gervaise kom tillbaka till arbetsrummet, fick
skel-ögda Augustine just en duktig sittopp av Clémence, tack
vare ett nedsotat strykjärn. Fru Putois, som ingenting
misstänkt, hade tagit det från ugnen och solkat ned en hel
nattröja. Clémence, som ej ville erkänna att järnet var
hennes, skyllde ifrån sig på Augustine och svor en dyr ed
på att den sotiga tingesten ej tillhörde henne, oaktat det
lager av bränd stärkelse, som satt kvar därunder ; men
Augustine blev utom sig över en sådan orättvisa och
spottade på hennes klänning, utan att denna gång utföra
manövern bakom ryggen. En väl riktad örfil blev följden.
Den skelögda flickan sväljde tårarna, skrapade rent
järnet, gned det med talg och torkade det; men varje gång
hon gick förbi Clémence, spottade hon på henne och
skrattade i mjugg, när hon såg hur det rann utför kjolen.
Gervaise återtog sitt arbete. Under den tystnad, som
nu inträdde, hörde man Coupeaus hesa röst från kammaren.
Han var fortfarande lika munter, skrattade i ensamheten
och framsnörvlade då och då avbrutna meningar:
»Vad hustru min är tokig ! Vad hon är tokig, som kör
mig till sängs! Mitt på dagen och när jag inte är
sömnig!»
Men snart började han snarka. Gervaise drog en suck
av lättnad, glad över att veta honom vara ur vägen ; nu
fick han sova ruset av sig i fred. Och hon sade helt tyst
och försiktigt, utan att ta ögonen från pipjärnet, som hon
behändigt hanterade;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
