Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
belyste som med ett klart solsken den hårdtrampade
marken och återspeglade sig mot de fyra blanka städen, som
stodo där fastnaglade i sina träkubbar.
Gervaise igenkände Goujet framför ässjan på hans
vackra ljusa skägg. Etienne drog bälgen. Två andra
arbetare stodo bredvid. Men hon såg endast Goujet och gick
fram och ställde sig framför honom.
»Nej, se, fru Gervaise!» utropade han med strålande
uppsyn. »Det var en glad överraskning !»
Men då han såg kamraternas förvånade miner, knuffade
han fram Etienne till modern och sade:
»Ni kommer och hälsar på er gosse. Han sköter sig
bra och har rätt gott handlag.»
»Det var roligt att höra», svarade hon. »Det var
minsann inte lätt att hitta hit; er smedja ligger ju vid
världens ända.»
Och hon berättade om sin vandring. Därefter frågade
hon hur det kom till att ingen på verkstaden kände till
namnet Etienne. Goujet svarade skrattande, att gossen
allmänt kallades Zuzu, därför att han hade kortklippt hår
som en zuav. Medan de pratade, upphörde Etienne att
draga bälgen, elden på härden avtog och smedjan blev åter
mörk. Smeden betraktade med rörelse den leende unga
kvinnan, som såg helt blomstrande ut i den matta, rödaktiga
belysningen. Men då bägge två stått en stund tysta i
skumrasket, tycktes han liksom vakna och sade:
»Förlåt, fru Gervaise, jag har någonting, som jag måste
avsluta. Ni stannar väl kvar? Ni är inte alls i vägen.»
Hon stannade. Etienne hade ånyo hängt sig vid
blås-bälgen. Ässjan började spraka och gnistra; för att visa
modern sitt »handlag», hade gossen släppt lös en riktig
orkan. Goujet stod med tången i hand och väntade på att
en järnstång skulle bli glödgad. Det klara skenet belyste
honom skarpt. Hans uppknäppta skjorta med uppkallade
ärmar avtäckte hans nakna armar och vita bröst ; med
huvudet nedsänkt mellan de muskulösa axlarna och ögonen
utan en blinkning fästade på elden, liknade han en vilande
titan, som är lugn i medvetandet av sin styrka. När
järnstången var vit, grep han den med kniptången, lade den
på ett städ och avslog med hammaren små likformiga
bitar. Han utförde detta arbete med samma lätthet, som
om han knäckt av ett glasrör. Därpå lade han bitarna
tillbaka i elden, varifrån han tog dem en i sänder, för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
