Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nog med prat!» ropade Goujet. »Raska tag, Zuzu !
Mera eld, min gosse!»
Men Grov-i-truten, kallad Törstig-jämt, frågade ännu en
gäng:
»Vi ska väl hamra på en gång, vet jag?»
»Visst inte! Var och en för sig, min gubbe lilla!»
Denna vändning av saken avkylde storskrytaren i en
handvändning. Två tums spik, smidda av en enda
arbetare, det hade ingen någonsin hört talas om, så mycket
mer som de skulle ha runda huvuden, ett förbaskat svårt
arbete, ett riktigt mästerstycke ! De tre andra gesällerna
hade lämnat sitt arbete för att komma och se på ; en lång
och skranglig karl slog vad om ett stop brännvin, att
Goujet skulle tappa. Emellertid togo de båda smederna var
sin slägga med bortvända ögon, ty Fifine vägde ett halvt
skålpund mer än Dédèle. Grov-i-truten hade nog tur att
få Dédèle ; Guldskägg fick Fifine på sin lott. Och medan
de väntade på att järnet skulle bli glödgat, stod den förre,
som nu återvunnit sin tvärsäkerhet, framför städet och
kastade ömma blickar på tvätterskan ; han kråmade sig,
stampade i marken och svängde hammaren i luften. Nu
var han i sitt esse, fan anamma ! Nu skulle han kunna
göra pannkaka av själva Vendömekolonnen.
»Nå, börja nu!» sade Goujet och lade ett järnstycke,
nästan tjockt som en handled, i sänket.
Grov-i-truten böjde sig bakut och svängde Dédèle med
bägge händerna. Liten och hoptorkad, skäggig och med
små vargögon, som lyste fram under luggen, vek han sig
dubbel vid varje hammarslag och hoppade upp från
marken, liksom ryckt med av farten. Han slogs ursinnigt med
järnet, uppretad över dess motstånd, och brummade belåtet,
när han tyckte sig ha träffat det på rätta stället.
Brännvinet försvagade kanske de andras armar, men han hade
behov av brännvin i ådrorna i stället för blod ; den sup,
han nyss fått i sig, piggade upp honom så att han kände
sig stark som en ångmaskin. Också var järnbiten riktigt
rädd för honom den kvällen, han plattade till honom, som
om det varit en tuggbuss. Och Dédèle sedan, å, så hon
dansade! Hon gjorde krumsprång som loretterna på
Ma-bilie. Det dugde minsann inte att vara långsam i
vändningarna, järnet är så lömskt, att det stelnar genast, bara
för att förarga hammaren. Med trettio slag hade
Grov-i-truten format huvudet på spiken. Men också var han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
