Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andfådd, ögonen rullade och han blev alldeles ursinnig, när
han hörde, hur det knakade i armarna. Till sist tog han
fart, uppgav ett rop och slog två slag på köpet, endast för
att hämnas sin vedermöda. När han tog ut spiken ur
sän-ket, hade den förlorat sin form och huvudet satt på sned.
»Jag tror den duger, jag?» sade han icke för ty med
sin vanliga tvärsäkerhet och räckte Gervaise sitt
mästerstycke.
»Det kan jag inte bedöma», svarade tvätterskan
förbe-hållsamt.
Men hon såg nog att spiken ej var sådan den skulle
vara; hon fröjdade sig däröver och bet sig i läppen för
att ej skratta, ty Goujets spik skulle bestämt bli bättre.
Nu var det Guldskäggs tur. Innan han började, sände
han Gervaise en blick, full av ömhet och förtroende. Han
fjäskade icke, mätte noga ut avståndet och började
därefter hamra med regelbundna slag. Hans metod var
klassisk, korrekt, smidig och väl avvägd. I hans händer
dansade Fifine ej kankan med tåspetsarna i taket, hon reste
sig och gjorde en bugning som en förnäm dam, med
allvarsam min ; det var en gammaldags menuett, hon utförde.
Hon slog gravitetiskt takten med klackarna och de
bearbetade spikhuvudet med noggrann beräkning; först
tillplattade de järnet på mitten och formade det därefter
medelst en serie av taktmässiga slag. Det var minsann ej
brännvin, Guldskägg hade i ådrorna, det var blod, friskt
blod, som pulserade ända ut i släggan och reglerade
arbetet. Det var ett riktigt nöje att se hur väl han skötte sig.
Han stod mitt i skenet från härden. Hans korta hår, som
knollrade sig på den låga pannan och hans vackra ljusa,
krusiga skägg omgåvo ansiktet med en gyllene gloria.
Lägg härtill en hals, vit och fast som marmor, ett brett
bröst, axlar och armar, som tycktes kopierade efter en
Herkulesstaty i något museum. När han högg i, svällde
de hårda, köttiga musklerna under huden, bröstet vidgade
sig, han tycktes sprida ljus omkring sig, han blev skön
och allsmäktig som en gud. Tjugu gånger hade han sänkt
Fifine med ögonen på järnet och med ett andetag för hvar je
slag; på hans tinningar syntes endast två stora
svettdroppar. Han räknade : tjuguen, tjugutvå, tjugutre. Fifine
fortfor med sina djupa, förnäma nigningar.
»En sådan pösmunk!» flinade Grov-i-truten, kallad
Törstig-jämt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
