Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gervaise stod invid Guldskägg och såg på med ett
leende av välbehag. Vad de karlarna ändå äro löjliga! Det var
för att göra henne sin kur, som de båda gesällerna dunkade
på järnet. Hon förstod det mycket väl, de tävlade med
släggan om hennes gunst, de liknade två röda tuppar, som
kråma sig framför en liten vit höna. Sådana påhitt! Hjärtat
har ändå ibland bra besynnerliga sätt att förklara sig på !
Ja, det var för hennes skull Fifine och Dédèle dundrade
mot städet; det var för hennes skull allt detta järn
krossades, det var för hennes skull smedjan skakades i sina
grundvalar, lystes upp som av en eldsvåda och fylldes med
sprakande gnistor. Och sanningen att säga, gjorde det
henne ett nöje, ty kvinnorna ha ju aldrig någonting emot
artigheter. Guldskäggs hammarslag gåfvo i synnerhet eko
i hennes hjärta, och klingade därinne lika vackert som mot
städet, ackompagnerande hennes pulsars slag. Så löjligt
det låter, kändes det som om någonting inträngde i
hennes hjärta, någonting lika starkt och verkligt som
spiken, han smidde. När hon i skymningen gick dit, hade
hon under vandringen på den fuktiga trottoaren känt en
obestämd lystnad efter att få äta något gott ; nu var hon
tillfredsställd, som om Guldskäggs hammarslag hade givit
hennes längtan näring. Hon tvivlade ej alls på att han
skulle bli segervinnaren och få henne till segerbyte.
Grov-i-truten var alldeles för ful i sin smutsiga arbetsdräkt och
så hoppade han ju som en från menageriet utsluppen apa!
Hon stod kvar och väntade, mycket röd i ansiktet, men
ändå belåten med den starka värmen och njöt av att bli
skakad från hjässan till fotabjället för varje slag av Fifine.
Goujet räknade alltjämt.
»Och tjuguåtta!» ropade han slutligen och lade släggan
ifrån sig på golvet. »Den är färdig, se själv.»
Spikhuvudet var blankt och slätt, utan en enda
ojämnhet, ett riktigt grannlåtsarbete, runt som en svarvad kula.
Smederna betraktade det med gapande munnar, ingenting
fanns att anmärka. Grov-i-truten, kallad Törstig-jämt,
försökte visserligen att bråka, men han kom av sig och
måste slutligen gå till sitt städ med skamflat min.
Gervaise hade emellertid lutat sig mot Goujet som för att
bättre kunna se. Etienne hade släppt bälgen, ässjan
slocknade småningom och det blev slutligen kolsvart. Smeden och
tvätterskan erforo en känsla av välbehag, när de insveptes
av detta mörker i den sotiga smedjan, där det luktade gam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
