Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det säger jag inte nej till. Man kan ju bli alldeles
stelfrusen bara man springer tvärs över gatan.»
Lyckligtvis fanns det lite kaffe kvar. Gumman
Cou-peau gick och hämtade ett sjätte glas och Gervaise lät
Virginie för artighets skull lägga i socker själv.
Arbe-terskorna makade åt sig och beredde plats åt henne
bredvid strykugnen. Hon satt där rödnäst och skakade
tänderna och höll sina stela händer omkring glaset för att
värma upp dem. Hon kom från kryddboden, där det ej
var för rart att stå och vänta i kylan. Och hon kunde ej
nog prisa värmen i boden, det var som att sättas i en ugn,
det kittlade huden så behagligt, att det kunnat väcka upp
en död. När hon tinat upp litet, sträckte hon ut sina långa
ben. Och sedan läppjade de i sig sitt kaffe, alla sex,
omgivna av ångorna från de våta kläderna. Endast
gumman Coupeau och Virginie sutto på stolar, de övriga på
låga pallar; skelögda Augustine hade dragit fram ett hörn
av lakanet, som låg under kjolen, för att sträcka ut sig
på. I början sutto alla tysta med näsorna i glasen och
njöto sitt kaffe.
»Gott är det!» förklarade Clémence.
Ett hostanfall hotade att kväva henne. Hon stödde
huvudet mot väggen för att kunna hosta ut.
»Ni har fått er en duktig förkylning på halsen», sade
Virginie. »Hur har det gått till?»
»Vet jag det, jag?» svarade Clémence och torkade sig
i ansiktet med klänningsärmen. »Det skedde väl härom
kvällen. När jag gick från Grand-Balcon, stod jag stilla
i snön och såg på två stycken, som klantade på varandra.
Man kunde skratta ihjäl sig Den ena hade fått näsan i
blod ; när den andra såg det, tog hon till schappen. Den
natten började jag hosta.»
»Ni för då också ett liv», mumlade fru Putois. »Ni
förstör er alldeles.»
»Ja, jag förstör mig, därför att jag tycker det är roligt.
Att träla dagen lång, för att förtjäna femtiofem sous, och
steka sig från morgon till kväll framför strykugnen — nej,
jag tackar, det har jag fått nog af. För resten lär väl
snuvan inte göra mig den tjänsten att ta livet av mig, den
går nog som den kommer.»
En tystnad uppstod. Det lättfärdiga stycket Clémence,
som om nätterna under skrik och hojtande dansade kankan
på muffbalerna, såg allting i svart om dagarna, när hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
