Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nödgades träla. Virginie lutade sig så tätt intill Gervaise,
att ingen av de andra hörde vad hon sade. Och Gervaise
kände sig så beklämd, troligen i följd av den starka
värmen, så matt och maktlös, att hon ej hade kraft att svänga
om samtalsämne ; hon väntade till och med på den långa
mörkas ord med en sinnesrörelse, som beredde henne en
viss njutning, utan att hon ville erkänna det för sig själv.
»Ni blir väl inte ledsen?» fortfor sömmerskan. »Tjugu
gånger har jag haft det där på tungan Nå ja, eftersom
vi nu kommit in på det kapitlet, så kunna vi ju för ro
skull tala om det. Jag är, som sagt var, inte det ringaste
ond på er för det där ni vet. Jag har inte något horn i
sidan till er, det svär jag på.»
Hon rörde om i glaset, för att få sockret att smälta, och
sörplade i sig några droppar. Gervaise satt och väntade
med hjärtat i halsgropen och undrade, om Virginie
verkligen hade förlåtit henne så fullkomligt som hon sade, ty
hon såg gula gnistor spraka i hennes svarta ögon. Den
ragatan hade nog endast glömt sin harm till tjänligare
tillfälle.
»Ni hade dessutom en ursäkt», fortfor hon. »De hade
burit sig nedrigt åt emot er, så rättvis får man 1ÔV att
vara. Jag för min del skulle ha stuckit kniven i dem.»
Hon tog sig ytterligare en klunk och slickade sig om
läpparna. Förut hade hon talat långsamt och sävligt, men
nu bröt stormen lös.
»Och inte hade de någonting för det där skälmstycket,
det ska gudarna veta De flyttade långt bort för hin i våld
åt Glacièren till, vid en snuskig gata, där smutsen går en
upp till knäna. Två dar därefter gick jag och hälsade på
dem ; det var en evig väg, må ni tro. Kan ni tänka ef,
de voro redan i luven på varandra! Just som jag kom in,
gåvo de varandra en sinkadus. Jo, det var ett skönt
fästfolk ! Adèle är en riktig otäcka, det vet ni nog. Hon är
min syster, men det hindrar mig inte från att säga, att hon
är ett ärketroll. Mot mig har hon burit sig högst nedrigt
åt, men det hör inte hit — och jag hittar henne nog! Vad
Lantier beträffar, så — honom känner ni nog — han är
inte heller för god. Han slåss för det allra minsta ! Och
hårda knvtnävar har han. Nå, de slogos också från
morgon till kväll. En dag kom polisen upp till dem. Lantier
hade velat ha soppa kokt med olja, någon otäck röra, som
de äta där söderut, och när Adèle tyckte att sådant var-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
