Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
visade sig mycket bestämd och värdig. Hon var nu gift
och skulle kasta Lantier pä dörren utan krus. Mellan
dem var allt slut; de kunde inte en gång utbyta ett
handslag. Hon skulle sannerligen icke förtjäna någon
människas aktning, om hon någonsin mera inläte sig med den
karlen.
»Jag vet nog att han är far till Etienne», sade hon, »och
att det är ett band, som aldrig kan brytas. Om Lantier
vill träffa Etienne, skäll jag skicka honom pojken,
eftersom ingen kan hindra en far från att hålla av sitt barn.
Men vad mig själv angår, fru Poisson, skulle jag hellre
låta hacka mig sönder och samman än tillåta honom att
röra mig med ett finger. Vad som är slut är slut.»
Då hon sade dessa sista ord, gjorde hon korstecknet
till yttermera bekräftelse av sin ed. Och som hon
längtade att bli kvitt samtalsämnet, låtsade hon sig spritta
upp som ur en dröm och ropade till strykerskorna:
»Nå, tro ni kanske att kläderna stryka sig själva?
Sådana latmaskar! Seså, raska på!»
Men arbeterskorna gj orde sig ingen brådska ; de sutto
slöa och dåsiga med hängande armar och höllo
fortfarande i ena handen det tomma glaset, på vars botten litet
sump satt kvar. De fortforo att prata.
»Det var lilla Célestine», sade Clémence. »Jag kände
henne mycket väl. Det var hon som tyckte sig se katthår
överallt ; hon trodde till och med att hon hade munnen full
med katthår.»
»Jag», inföll fru Putois, »hade en bekant, som hade
benickemask. De där djuren äro ena konstiga bestar.
Masken förde ett elemenskat rumor i magen på henne, när
han inte fick kyckling att äta. Allt vad hennes man
förtjänade, fattiga sju francs om dagen, gick åt till rariteter
åt benickemasken.»
»Jag skulle ha kunnat bota henne på ögonblicket»,
avbröt gumman Coupeau. »Om man sväljer ned en stekt
råtta, blir masken förgiftad och dör genast.»
Gervaise själv hade ånyo försjunkit i en behaglig lättja.
Men hon ruskade upp sig och steg upp. Se så ja! Nu
hade de pratat bort hela eftermiddagen. Det blev man
inte fet av. Hon var den första, som tog i tu med
arbetet, men hennes gardiner hade fått en kaffefläck och hon
måste gnida den med en våt linnelapp, innan hon kunde
ta till järnet. Strykerskorna sölade både länge och väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
