Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
framför ugnen. Så snart Clémence rörde sig, fick hon ett
våldsamt anfall av hosta, men snart slutade hon sin
skjorta, vars linningar hon fäste ihop med knappnålar. Fru
Putois tog på nytt ihop med sin kjol.
»Nej, adjö nu!» sade Virginie. »Jag skulle bara titta
hit in och prata en stund. Poisson tror väl att jag
ligger stelfrusen i någon driva.»
Men när hon hunnit ett litet stycke ut på trottoaren,
vände hon om, öppnade dörren och ropade, att hon såg
Augustine i ändan av gatan ; hon höll på att åka kana
tillsammans med gatpojkarna. Det var två timmar
sedan den slynan gått ut för att uträtta sitt ärende. Hon
kom tillbaka helt röd och andtruten med korgen på
armen och en snöboll bak i nacken, och hon tog emot sina
bannor med stursk min och sade, att det var omöjligt att
gå för halkan. Några tjuvpojkar hade troligen stoppat
isbitar i hennes ficka, ty efter en kvart började de rinna
som trattar och väta ned hela boden.
Numera förgingo alla eftermiddagar på detta sätt.
Boden var en tillflyktsort för allt fruset folk i hela kvarteret.
Hela gatan visste att det var varmt där inne. Framför
strykugnen stod alltjämt en hel hop skvallerkäringar med
uppskörtade kjolar och värmde sig och skreko över
varandra. Gervaise var stolt över denna sköna värme, hon
drog folk till sig, hade mottagningar, som Lorilleux’s och
Boches elakt nog sade. Hon var verkligen förekommande
och hjälpsam, såg hon en fattig stackare frysa utanför lät
hon honom stiga in. Hon var i synnerhet snäll mot en
gammal plankstrykare, en sjuttioårig gubbe, som bebodde
en vindskupa i huset, där han både frös och svalt ; han
hade förlorat sina tre söner under Krimkriget och levde på
Gud vet vad, nu sedan han ej längre kunde föra borsten.
När Gervaise såg gubben Bru stå och stampa i snön för
att hålla sig varm, ropade hon in honom och beredde plats
åt honom bredvid ugnen; ofta bjöd hon honom till och
med på ost och bröd. Gubben Bru, som hade vitt skägg,
var krokryggig och skrynklig i ansiktet som ett vissnat
äpple, kunde sitta hela timmar tyst och lyssna på
stenkolens fräsande. Kanhända genomgick han i minnet de
femtio år han arbetat stående på stegar, det halva sekel
han tillbragt med att måla dörrar och vitlimma tak i alla
väderstreck av Paris.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
