Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på skämt brukade göra ! Det var denna kyss, som
förfärade henne; redan på förhand gjorde den henne från
sina sinnen, hon fick en susning för öronen, genom
vilken hon endast urskilde ljudet av hjärtats häftiga slag.
Så snart denna rädsla grep henne, var smedjan hennes
enda tillflyktsort; där blev hon åter lugn och glad under
Goujets beskydd, de klingande slagen av hans hammare
jagade alla hennes onda drömmar på flykten.
Vilken lycklig tid! Tvätterskan var mer än vanligt
samvetsgrann och påpasslig mot sin kund vid Rue des
Portes-Blanches; hon bar alltid själv till honom hans
tvätt varje fredag, ty detta var en osökt anledning att
gå Rue Marcadet och titta in i smedjan. När hon
svängde om gathörnet, kände hon sig glad och lätt om hjärtat,
som om hon befunnit sig långt ute på landsbygden i stället
för på den otrevliga gatan med de gråa rucklen på ömse
sidor. Längst bort lyste smedjan till och med mitt på
dagen. Hennes hjärta klappade i takt med släggorna.
När hon inträdde, var hon blossande röd likt en ung flicka,
som kommer till ett möte, och de små, ljusa hårslingorna
bak i nacken ville ej hålla sig i styr. Goujet väntade på
henne med bara armar och bart bröst och dunkade
hårdare mot städet än vanligt, för att göra sig hörd på långt
håll. Han anade att hon var nära och tog emot henne
med ett vänligt leende. Men hon ville ej att han skulle
bli störd i sitt arbete, hon bad honom ta till hammaren
igen ; hon tyckte allra mest om honom, när han svängde
den med sina grova, senfulla armar. Hon gick och
klappade Etienne på kinden, där han hängde vid sin bälg,
och stannade där en timme, sysselsatt med att betrakta
spikarna. De växlade icke tio ord. Goujet anade helt
säkert hur lycklig hon kände sig; han sparade sina
svåraste arbeten till fredagarna, för att som en hyllningsgärd
åt henne kunna utveckla hela sin styrka och hela sin
skicklighet. Under hela vårens lopp fyllde deras kärlek
sålunda smedjan med ett orkanlikt dån. Det var en idyll
mitt upp i stenkolsrök och sot. Allt detta krossade järn
bar djupa märken efter deras ömhet. När tvätterskan
om fredagarna lämnade Guldskägg, gick hon långsamt
uppför Rue des Poisonniers med en ljuvlig känsla av
tillfredsställelse och lugn både till kropp och själ.
Småningom minskades hennes förskräckelse för Lantier
och hon tog sitt förnuft till fånga. Vid denna tidpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
