Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
plåtslagaren förstörde allt vad han skar för ; det var
ohyggligt att se i vilket tillstånd han försatte maten. En
god stund disputerade man. nu om vem som skulle hugnas
med förtroendet. Slutligen inföll fru Lerat älskvärt:
»Enligt min tanke tillkommer det herr Poisson att skära
för — ja, det gör det visst.»
Och då sällskapet ej tycktes förstå varför det tillkom
herr Poisson mer än någon annan, tilläde hon:
»Naturligtvis! Herr Poisson är den ende ibland oss,
som är van att hantera vapen.»
Och hon räckte polissergeanten kökskniven, som hon
höll i handen. Alla skyndade att tillkännagiva sitt bifall
medelst ett belåtet leende. Poisson böjde huvudet med
militärisk stelhet och tog stekfatet framför sig. Hans
grannar, Gervaise och fru Boche makade åt sig för att
giva plats åt hans armbågar, och han började nu skära
för långsamt och gravitetiskt, med ögonen oavlåtligt
fästa-de på djuret, liksom för att spika fast det på fatet. När
han stack kniven i skrovet, så att det brakade, utropade
Lorilleux i ett utbrott av patriotism :
»Om det ändå vore en kosack!»
»Har ni slagits med kosackerna, herr Poisson?» frågade
fru Boche.
»Nej, men med beduinerna», svarade polissergeanten och
lossade en vinge. »Det finns inga kosacker mera.»
En djup tystnad uppstod nu. Allas huvuden sträcktes
fram och allas blickar följde kniven. Poisson hade en
överraskning i beredskap. Han gjorde ett sista snitt:
djurets bakdel skilde sig genast fran framdelen och reste
sig på ända med gumpen i vädret — det var
biskopsmössan ! En allmän beundran gav sig luft. Vad de där gamla
militärerna ändå ha sällskapstalanger !
Gåsen var nu skuren. Polissergeanten lät sällskapet en
stund beundra biskopsmössan, därefter ordnade han
bitarna på fatet och var och en fick taga för sig.
Fruntimren klagade över värmen och knäppte upp sina klänningar.
Coupeau förklarade, att man var hemma hos sig, och gav
var oeh en tillåtelse att göra en konst i grannarna. Han
öppnade dörren på vid gavel, oaktat de förbigående
stannade på trottoaren och gapade, och för att ej överröstas av
de förbifarande vagnarnas buller skrek man ännu värre.
Käkarna, som vilat en stund, beredde sig nu att ånyo börja
sin verksamhet och man formligt stormade gåsen. Boche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
