Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
påstod att både kalfragouten och fläskkarrén redan
sjun.-kit ned i vadorna på honom och han bedyrade, att han
nu kände sig matfriskare än någonsin.
Han högg också in på stekfatet som en glupande ulv
och de andra följde troget hans exempel. Gervaise stödde
armbågarna på bordet och proppade i sig den ena gåsbiten
efter den andra; hon yttrade ej ett ord av fruktan att
förlora en enda tugga. Hon skämdes dock något för Goujet,
det plågade henne att han såg hur glupsk hon var. Men
Goujet smorde själv alltför mycket kråset för att ej njuta
av att se henne så nöjd och belåten. Hon var också så
vacker och så god oaktat sin strykande aptit ! Hon talade
ej mycket, men vakade outtröttligt över gubben Bru, på
vars tallrik hon litet emellan lade någonting gott och mört.
Det var riktigt rörande att se denna storäterska taga en
bit vinge ur sin egen mun för att giva den åt gubben, som
alls icke tycktes vara någon förståsigpåare och som nästan
glömt huru bröd smakade. Han slukade också de allra
läckraste bitar med samma likgiltighet. Vad Lorilleux’s
beträffar gåvo de sin harm luft genom att hugga in på
steken. De åto för tre dagar ; de hade med hänryckning
slukat fatet, bordet och boden, om de blott kunnat ruinera
halta bolinkan i ett tag.
Alla fruntimren hade velat smaka på skrovet; skrovet
är bästa biten. Fru Lerat, fru Boche och fru Putois
gnagde på benen, och gumman Coupeau, som tyckte mest om
halsen, slet på den allt vad hon kunde med sina två sista
tänder. Virginie var förtjust i skinnet, när det var väl
brynt, och alla gästerna voro nog artiga att giva henne
sitt skinn. Det gick till och med så långt, att Poisson till
slut kastade stränga blickar på henne och ropade stopp,
emedan hon ätit nog, hon hade en gång förut varit sjuk
av gås och i fjorton dagar legat till sängs med uppsvälld
mage. Men Coupeau blev ond, han lade ett vingben på
hennes tallrik och förklarade, att hon skulle sätta det i
sig, om hon ville anses duga till någonting. »Har
någonsin en människa blivit sjuk av gås? Tvärtom,
mjältsjukdomar kureras med gås. Det är en rätt, som man äter
utan. bröd som en dessert; han skulle kunna äta gås hela
natten, utan att känna det ringaste.» Och för att visa sig
riktigt styv, tog han munnen så full, att han knappt kunde
få fram ett ord. Emellertid sög Clémence på sin gump
och smackade med tungan av välbehag. Boche viskade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
