Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gervaise vände sig nu till Virginie.
»Omöjligt!... Jag förmår inte mera», svarade
sömmerskan. »Jag är riktigt stinn... Jag har inte plats för
en tugga till en gång.»
»Å, försök!... Gör lite våld på er», svarade Gervaise
och log. »Kyrkan är aldrig så full, att inte prästen får
rum... För att äta sallad behöver man inte vara
hungrig... Ni ska väl inte låta den förkomma heller.»
»Göm den till i morgon», inföll fru Lerat. »Den är
inte sämre då.»
Fruntimren pustade och betraktade salladskålen med
vemod. Clémence berättade, att hon en dag ätit tre knippor
krasse till frukost. Fru Putois gick ännu längre, hon åt
salladen otvättad och orensad, endast doppad i salt. Alla
hade kunnat leva av sallad. Och under detta samtal åt
man upp det lilla, som fanns kvar i skålen.
Åsynen av desserten framkallade ett leende av
belåtenhet. Desserten är ingen mat. För den finns det alltid
plats. Om man också skall spricka, kan man inte låta
bli smultron och tårta. Dessutom hade de ju god tid på
sig, hela natten om de ville. Man fyllde nu tallrikarna med
gräddmjölk och smultron. Karlarna tände sina pipor och
som det lackade vinet var slut, tog man åter ihop med
det andra, simplare vinet. Gervaise ombads att skära
tårtan. Poisson, som alltid var artig, reste sig, tog
törnrosen och räckte den. åt värdinnan under hela sällskapets
bifallsyttringar. Tvätterskan fäste den med en knappnål
på vänstra bröstet, och vid varje rörelse, hon gjorde,
gungade fjärilen.
»Hör nu», utropade Lorilleux, som just gjort en
upptäckt, »det är ju på ert strykbord vi äta! Det har kanske
aldrig arbetats så mycket därpå.»
Detta elaka skämt hade stor framgång. Den ena kvicka
häntydningen avlöste den andra: Clémence sväljde inte
ett enda smultron utan att säga att hon värmde sina lod;
fru Lerat påstod att mjölken luktade stärkelse och fru
Lorilleux mumlade mellan tänderna att det var ett lyckat
påhitt att göra av med sina pengar på samma bräder
där man knogade ihop dem. Skrattet och oväsendet var’
i ett jämt stigande.
I detta ögonblick anbefallde en. stark röst tystnad. Det
var Boche. Han hade rest sig och uppstämde nu med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
