Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vincennesskogen framför sig. Virginie bragte åter
munterheten å bane genom att sjunga -»En liten snaps». Hon
härmade marketenterskan, satte ena handen i sidan och
låtsade med den andra hålla i glaset. Glädjen stod nu
så högt i tak, att man till och med bad gumman Coupeau
sjunga »Råttan». Gumman vägrade och bedyrade, att hon
glömt alla visor. Slutligen gav hon dock vika ; hennes
röst var bruten och svag, men hennes små livliga ögon
gåvo eftertryck åt varje häntydning; hon besjöng således
mamsell Lises förskräckelse, när hon fick se råttan, och
hur hon i ångesten drog kjolarna tätt omkring benen.
Alla skrattade, fruntimren kunde oaktat alla
ansträngningar ej hålla sig allvarsamma och kastade menande
blickar på varandra. Inte var det värt att göra sig till, den
där visan var inte värre än någon annan, det fanns ju inte
ett enda oanständigt ord i den. Boche hade emellertid roat
sig med att spela råttan på kolmånglerskans vador. På
ett tecken av Gervaise tvang nu Goujet alla till
vördnads-full tystnad genom att stämma upp »Abd-el-Kaders
farväl», som han framdundrade med sin väldiga bas. Han
hade en röst, som hette duga! Tonerna banade sig väg
genom hans vackra gula skägg, som om de trängt ur en
mässingstrumpet. När han talade om sitt svarta sto och’
utbrast »O min ädla följeslagarinna !» klappade alla
hjärtan, och utan att avvakta slutet, började man applådera.
»Nu är det er tur, Bru!» sade gumman Coupeau. »Sjung
en visa, ni också! De gamla visorna äro de vackraste.»
Alla vände sig till gubben för att uppmuntra honom.
Han stirrade på de närvarande med slocknande blick och
tycktes ingenting förstå. Man frågade om han kunde
»De fem vokalerna». Han sänkte huvudet och funderade ;
han kom ingenting ihåg ; alla visor från den gamla goda
tiden voro hoprörda i hans huvud. Gervaise menade, att
man borde lämna honom i fred, men då tycktes hans
minne hastigt vakna och med ihålig röst sjöng han:
Tra la la, tra la la,
tra la, tra la, tra la la!
Hans ansikte livades, den där refrängen påminde honom
troligen om någon glad stund från fordom, som endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
