Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och närma sig Lantier. Gästerna, hos vilka sinnesrörelsen
oupphörligt ökades, märkte ingenting, utan gräto
högljud-dare, under det att fru Lerat med sönderslitande uttryck
skildrade det övergivna barnets lidande.
Den sista versen ljöd som en vindfläkt, och fru Putois,
som just höll på att dricka, var så upprörd att hon slog
ut vinet på duken. Gervaise satt orörlig, förstenad, hon
höll ena handen tryckt mot munnen för att ej skrika, och
blinkade med ögonlocken av förskräckelse, beredd att varje
ögonblick se den ena av de båda karlarna nedfalla död
mitt på gatan. Också Virginie och fru Boche följde
uppträdet med livligt intresse. Coupeau, på vilken den friska
luften utövade sin verkan, höll på att sätta sig i
rännstenen, när han ville kasta sig över Lantier ; men denne drog
sig helt lugnt åt sidan, utan att ens taga händerna ur
fickorna. De båda karlarna överöste nu varandra med ovett,
i synnerhet haglade okvädinsorden från plåtslagaren, som
kallade hattmakaren en förbannad svinpäls och hotade att
hacka honom till lungmos. Inne i boden hörde man ljudet
av uppretade röster och man såg två personer knyta näven
under näsan på varandra. Gervaise var nära att
svimma, hon tyckte att det dröjde bra länge och tillslöt ögonen
för att slippa åse striden. Men snart blev det tyst igen ;
Gervaise öppnade åter ögonen och blev alldeles
handfallen, när hon såg de båda karlarna helt lugnt språka med
varandra.
Fru Lerat sjöng oavbrutet och hennes röst ljöd alltid
lika klagande och gråtmild.
Gervaise utbytte en blick med fru Boche och Virginie.
Faran var då överstånden? Lantier och Coupeau stodo
alltjämt kvar på trottoarkanten och samtalade. De voro
visserligen ännu ovettiga på varandra, men det låg ett
slags vänlighet i tonen varmed de uttalade sitt
»sakra-menskade kreatur». Generade av att man såg på dem,
började de promenera av och an längs efter husraden. Deras
samtal tycktes vara mycket livligt. Till slut blev Coupeau
åter ond. Lantier avslog tydligen någonting, som
plåtslagaren bad om, men att döma av hans hållning fann han
ett visst nöje i att bli trugad. Slutligen fattade Coupeau
honom i armen och drog honom med våld med sig tvärs
över gatan in i boden.
»Ni hör ju att jag icke bjuder med armbågen!»
utropade plåtslagaren. »Ni ska dricka ett glas med oss!...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
