Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För tusan ! Karlar är karlar ! Man ska väl vara sams.»
Fru Lerat sjöng ännu en gång den sista versen och alla
gästerna instämde i refrängen.
När sången var slut, bröt bifallsstormen åter lös, och
sångerskan sjönk utmattad ned på sin stol. Hon bad att
få någonting att dricka ; hon inlade alltid, sade hon, så
mycken känsla i den där sången, att hon var rädd att
spränga ett blodkärl. Alla blickar riktades nu på Lantier,
som helt lugnt slagit sig ned bredvid Coupeau och
doppade den sista tårtbiten i ett glas vin. Utom Virginie
och fru Boche kände ingen honom. Den nya gästen väckte
dock makarna Lorilleux’s misstankar, men som dessa
misstankar ej grundade sig på någonting bestämt, åtnöjde de
sig med att se besvärade ut. Goujet, som märkt Gervaises
sinnesrörelse, sneglade på den nykomne. Emellertid hade
en viss plågsam tystnad inträtt efter sången, och för att
få ett slut på den, presenterade Coupeau kort och gott:
»En gammal vän!»
Därefter vände han sig till sin hustru och tilläde:
»Se så, rör på spelet!... Det finns kanske ännu lite
varmt kaffe kvar.»
Gervaise stirrade först på den ene och sedan på den
andre. Hon var alldeles ifrån sig. I första ögonblicket,
när hon såg sin man komma in med Lantier i boden,
fattade hon om sitt huvud med båda händerna, så som man
instinktmässigt gör, när åskan går och knallarna tätt
avlösa varandra. Det var oerhört ! Hon trodde, att murarna
skulle ramla och slå ihjäl dem allesamman. Men när hon
sedan såg de båda karlarna sitta där, utan att ens
gardinerna rörde sig, började också hon finna alltihop helt
naturligt. Gåsen generade henne litet ; hon hade troligen
ätit för mycket, därför hade hon svårt att tänka. En
behaglig loj het bemäktigade sig henne från huvud till fot,
och hon satt kvar vid bordet behärskad av en enda önskan :
att få vara i fred. Ack min Gud! Vad lönade det
mödan att oroa sig, när alla andra togo saken så lugnt, och
det hela utföll till allmän belåtenhet? Hon gjorde nu en
våldsam ansträngning och steg upp för att se efter om
det fanns något kaffe kvar.
I bodkammaren sovo barnen. Augustine hade retats
med dem under hela desserten, hon hade ätit upp deras
smultron och skrämt dem med alla möjliga hotelser. Nu
var också hon sjuk. Hon satt hopkrupen på en pall med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
