Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
deles som om han levat på sina räntor. När han ibland
beklagade sig och någon var nog djärv att giva honom
anvisning på en mästare, som behövde gesäller, log han
medlidsamt ; han hade alls ingen lust att släpa ut sig för
andra och själv dö av hunger. Coupeau menade dock,
att han ej kunde bli fet av solsken och vackert väder.
Av någonting måste han ju leva, ehuru han var nog
knipslug att ej säga vad, ty hans utseende häntydde alltid på
välmåga och hans skjortor och halsdukar kunde anstå en
greve. En morgon hade plåtslagaren kommit på honom,
då han lät borsta sina stövlar på boulevard Montmartre.
Sanna förhållandet var att Lantier, som var ytterst
språk-sam, när det var fråga om andra, alltid teg eller ljög,
när det gällde honom själv. Han ville ej ens säga var
han bodde. Han bodde långt bort för hin i våld hos en
god vän, medan han väntade på en lämplig anställning:
han förbjöd till och med var och en att hälsa på sig,
emedan han aldrig var hemma.
Man var nu i de första dagarna av november. Lantier
hade vanligen med sig violbuketter, som han artigt delade
ut åt Gervaise och hennes båda arbeterskor. Hans besök
blevo småningom tätare och till slut kom han dagligen.
Han tycktes lägga an på att erövra både huset och
kvarteret; han började med Clémence och fru Putois, dem han
utan avseende på ålder visade den mest förekommande
uppmärksamhet. Innan månadens slut voro de båda
ar-beterskorna alldeles förtjusta i honom. Makarna Boche,
som han ofta hälsade på i portvaktsrummet, hade ej ord
nog för att tala om hur hygglig han- var. När Lorilleux’s
erforo vem den främmande herrn var, som på
kalaskvällen kommit vid desserten, utöste de först de värsta
okvä-dinsord mot Gervaise, som var nog oförskämd att i sitt
hem taga emot sin forne älskare. Men en dag gick
Lantier upp till dem, för att beställa en kedja åt ett
fruntimmer av sina bekanta, och han var så artig, att de bjödo
honom sitta och höllo honom kvar en hel timma, alldeles
förtjusta i hans sätt att vara. När han avlägsnade sig,
frågade de varandra till och med, hur en så fin karl
någonsin kunnat leva tillsammans med halta bolinkan.
Men oaktat den välvilja, alla hyste för Lantier, var
Gervaise under de första veckorna mycket nedslagen. Hon
kände i maggropen samma sveda, som hon känt den
dagen, då Virginie skänkte henne sitt förtroende. Hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
