Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag vet en utväg», återtog han. »Rummet har två
fönster; av det ena kan man göra en dörr, så får du din
egen ingång från gården. Vi kunna till och med stänga
dörrn mellan båda rummen, om du vill... På det viset
är du hos dig och vi hos oss.»
En paus uppstod. Hattmakaren mumlade:
»Ja, på det sättet kunde det låta sig göra. Men jag
skulle ändå bli ett påhäng för er.»
Han undvek att se på Gervaise. Men han väntade
synbarligen ett ord av henne, innan han sade ja.
Tvätter-skan var mycket missnöjd med sin mans förslag. Tanken
på att ha Lantier där varken sårade eller oroade henne,
men hon frågade sig själv var hon skulle göra av de
orena kläderna. Plåtslagaren envisades och ordade vitt
och brett om de fördelar, man skulle hä på båda hållen.
De betalade femhundra francs i hyra och det var en stor
summa att punga ut med. När de nu lämnade ett
möblerat rum åt Lantier för tjugu francs i månaden, så var det
en spottstyver för honom, men skulle för dem alltid bli
en hjälp till kvartalets betalande. Han tilläde att han åtog
sig att skaffa en lår som skulle kunna rymma hela
kvarterets tvätt. Gervaise tvekade ännu och rådfrågade
gumman Coupeau med blicken. Men Lantier hade redan
sedan flera månader vunnit gumman på sin sida genom att
ge henne karameller för hennes hosta.
»Å nej, inte skulle ni just genera oss», sade tvätterskan
till slut; »alltid kunde det väl ordnas på något sätt.»
»Nej tack!» upprepade hattmakaren. »Ni ä’ verkligen
allt för goda... det vore att missbruka er välvilja.»
Nu var det slut med Coupeaus tålamod. Hur länge
ämnade han göra sig till? Han visste ju att anbudet
gjordes av gott hjärta! Begrep han då inte att han gjorde
dem en tjänst! Och med ursinnig röst skrek han:
»Etienne! Etienne!»
Pojken, som somnat in med huvudet mot bordet, reste
sig hastigt.
»Säg åt den där herrn att du vill det... ja, just åt
den där herrn. Säg honom det mycket högt. Jag vill
det !»
»Jag vill det!» stammade den halvsovande gossen.
Alla skrattade. Men Lantier återtog snart sin allvarliga
och värdiga hållning. Han tryckte Coupeaus hand över
bordet och sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
