Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett supande, som varade dagar och veckor. Man gick från
krog till krog, söp sig full på morgonen, sov ruset av sig
på middagen och begynte om igen på kvällen för att hålla
i ända tills det sista ljuset släcktes. Hattmakaren var
aldrig med till slutet. Han lät plåtslagaren överlasta ‘sig
hur mycket han ville, men återvände själv hem. När
Lantier någon gång var på dimman, märktes det knappt ;
endast den, som kände honom väl, såg det på hans ögon,
som blevo mindre, och på hans närgångenhet mot
fruntimmer. Plåtslagaren blev däremot vämjelig, så snart han
fick ett glas för mycket; det minsta rus försatte honom
genast i det mest upprörande tillstånd.
Under de första dagarna av november var Coupeau stadd
på en av sina vanliga krogrunder. Han hade just fått
anställning på en verkstad och Lantier höll för honom
långa predikningar över människans plikt att arbeta och
över det förädlande inflytande, som arbetet utövar. Han
steg till och med upp på morgonen, innan det var dager,
för att följa honom till verkstaden. Men när de anlände
utanför Gräslöksknippan, som just höll på att öppnas,
gingo de in för att ta sig ett plommon och dricka ett glas
för den goda föresatsen att arbeta. Mitt för disken satt
Stekspett på en bänk med ryggen stödd mot väggen och
rökte sin pipa.
»Nej se, Stekspett!» utropade Coupeau. »Ligger du på
latsidan, hederspascha?»
»Jaha», svarade kamraten och sträckte på armarna. »Jag
har givit mästaren fan! Det roade jag mig med i går.
Allt vad husbönder heter ä’ skojare.»
Stekspett höll till godo med en plommonesare. Han satt
troligen där och väntade på att bli bjuden av någon.
Lantier tog husböndernas parti ; de hade minsann inte de
bästa dagarna, det visste han bäst, som varit sin egen.
Arbetarna äro lathundar, som tycka mera om att supa än
göra nytta ; de gå sin väg, när man som bäst behöver dem
och så ser man inte till dem, förrän de äro totalt pank !
Han hade haft en gesäll, som vurmade på att åka ; så snart
han fick sin veckopenning, tog han en droska och kuskade
omkring hela dagarna. Passar det sig för en arbetare?...
Och så slog han tvärt om och gav husbönderna på pälsen.
Å ! Han såg felen både hos mästaren och gesällen och
sade sanningen åt var och en. Husbönderna äro
blod-sugare, som ockra på arbetarna. Han kunde sova lugnt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
