Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är det jag, som uppfostrat henne. Om morgnarna
springer hon sin väg barfotad, och så ser jag inte till henne på
hela dagen. Man skulle kunna tro att jag luktade illa.
Och om nätterna sover den välsignade ungen som en stock ;
inte en enda gång vaknar hon, för att fråga hur det är
med mig. Åh, jag märker nog, att jag är i vägen för
dem; de längta efter att jag skall dö! Ja, de kunna vara
lugna, de behöva inte vänta länge. Jag har ingen son
mera... Tvätterskan, det trollet, har tagit honom ifrån
mig. Ah, hon skulle piska mig, slå ihjäl mig, om hon
inte vore rädd för polisen.»
Gervaise var verkligen ibland kärv och ovänlig mot
gumman. I samma mån det bar utför och inkomsterna
minskades, blevo lynnena redigare. En morgon, då
Cou-peau gick i bakrus, utropade han: »Käringen skriker jämt
att hon ska dö, varför dör hon då inte?» Gumman
Cou-peau hörde dessa ord och de inträngde som en dolk i
hennes hjärta. Man tyckte, att hon var dyrfödd, man sade
helt lugnt, att det skulle bli en stor besparing att bli av
med henne. I själva verket uppförde hon sig heller inte
så som hon borde. När hennes äldsta dotter, fru Lerat,
hälsade på henne, grät och beskärmade hon sig, och
påstod, att sonhustrun lät henne svälta bara för att själv få
kalasa på de penningar, döttrarna betalade för henne. Hon
satte också ihop den ena historien värre än den andra, när
hon redogjorde för Lorilleux’s hur de tio francs, hon fick
av dem, användes; det var naturligtvis tvätterskan, som
gjorde av med dem på b jävs, snask och andra saker, så
snuskiga att de inte ens kunde berättas. Två, tre
gånger hade hon varit nära att hetsa hela släkten i luven
på varandra. Än höll hon med den ena, än med den andra,
och följden var att allesammans kommo ihop sig.
En eftermiddag, då hon var som sjukast och fruarna
Lorilleux och Lerat voro hos henne, blinkade hon åt dem,
för att de skulle luta sig närmare intill henne. Hon
kunde knappt tala, men framväste det oaktat med låg röst:
»Här går snyggt till! Jag hörde dem i natt... Ja, ja,
hattmakaren och halta bolinkan... de bära sig just fint
åt... Coupeau var i ett skönt tillstånd ... Jo, här går
snyggt till.» .....
I korta meningar, avbrutna av host- och
kvavmngsan-fall, berättade hon nu, att hennes son kommit hem den
föregående aftonen blixtfull. Hon sov ej och kunde följ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
