Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dero med husbonden, ansåg han sig som till hälften herre
i huset. Han skrek och levde tio gånger värre än
plåt-slagaren och behandlade Gervaise sämre än en piga.
Ingenting var gott nog för honom; han skulle ha det bästa av
allt och generade sig icke ens för att göra sina anspråk
gällande i främmande personers närvaro. Nana var hans
förklarade gunstling ; han tyckte om små flickor, som sågo
bra ut. Etienne tänkte han aldrig på; om pojkar ej slå
sig fram, är det deras eget fel. När någon frågade efter
Coupeau, kom hattmakaren ut ur bodkammaren i
skjortärmarna och tofflor och svarade för honom. Med ett ord,
han uppträdde som herre på täppan.
Gervaise hade just icke alltid så roligt. Hon mådde
visserligen bra, horn blev tjock och fet, men det är inte
så lätt att tillfredsställa två karlar. Ofta översteg det
hennes krafter. En karl är mången gång mer än nog för
att pröva en stackars kvinnas tålamod. Och till råga på
eländet kommo de båda lättingarna alltid väl överens ; de
disputerade aldrig. Om någonting obehagligt hände dem
ute, uttömde de sin harm på Gervaise. Hon fick alltid
uppbära förtreten och sitta emellan. Glädjen över att ha
henne till avledare gjorde till och med vänskapsbandet
mellan dem ännu fastare. Och om hon stundom vågade
knota, trätte de dubbelt. Första tiden hade hon, då den
ene skrek, med blicken anropat den andre om ett
medlande ord, men nu lyckades det inte längre, och för att ej
reta dem höll hon till godo med allt. Coupeau, rå och
ohyvsad till sin natur, var plumpt ovettig, Lantier valde
däremot sina uttryck och hittade alltid på ord, som sårade
dubbelt. Men man vänjer sig vid allt här i världen, och
till slut blev Gervaise känslolös för deras orättvisor. Hon
föredrog till och med deras vrede för deras ömhet, ty när
ömhetsparoxysmen kom över dem, lämnade de henne ej
ro varken natt eller dag. Då fick hon ej stryka en mössa
i fred en gång, och deras anspråk stegrades i samma mån
som deras efterhängsenhet. Den ene ville ha maten saltad,
den andre osaltad, och hon skulle tillfredsställa båda.
Hon skulle se på deras ögon vad de ville och uppfylla
deras minsta önskningar. Hon gjorde vad hon kunde, men
efter några dagar var hon alldeles förbi ; hennes huvud
värkte; hennes kropp var rådbråkad och uttrycket i hennes
ögon virrigt. På det viset kan ingen kvinna stå ut.
Och utschasad blev hon, det är rätta ordet. Varken Cou-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
