Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
peau eller Lantier hade det ringaste medlidande med
henne. Av plåtslagareni kunde man ej begära mycket, han
var en karl utan bildning; men hattmakaren hade
åtminstone en viss fernissa. En natt drömde Gervaise att hon
stod vid randen av ett bråddjup; Coupeau försökte att
skuffa ned henne däri med våld, men Lantier kittlade
henne i sidorna för att förmå henne hoppa ned självmant. Ja,
sådant var hennes liv. Alla missbrukade sin makt över
henne ; hon hade varit i en god skola ; det var ej
underligt om hon småningom blivit likgiltig och loj.
Människorna i kvarteret dömde henne strängt, men de gjorde
henne orätt, när de förebrådde henne hennes slapphet, ty
det var ej hennes fel, att hon blivit sådan hon nu var.
Ibland ryste hon, när hon tänkte på den förändring, hon
själv och allt omkring henne undergått. Men sedan sade
hon till sig själv, att det kunde vara värre. Det är till
exempel bättre att ha två karlar på halsen än att förlora
båda armarna. Och snart fann hon sin ställning dräglig,
naturlig; det var ju på det hela taget inte sämre för henne
än för alla andra. Bästa beviset på att hon fann sig i
sitt öde var att hon ej avskydde Coupeau mera än Lantier.
Hon hade en gång sett en pjäs på Gaiéteatern, vari en
kvinna förgiftade sin man för älskarens skull; det ansåg
hon enfaldigt. Hon skulle aldrig ha kunnat utföra något
dylikt. Det var ju det allra naturligaste, att alla tre levde
i endräkt tillsammans. Nej, nej, inga sådana där
dumheter ! Hela livet skulle bli förbittrat av
samvetsförebråelse, och det var redan tillräckligt tråkigt förut. Oaktat
skulderna, oaktat det förestående eländet, skulle hon också
ha känt sig lugn och nöjd, om plåtslagaren och
hattmakaren behandlat henne litet mänskligare.
Mot hösten blev Lantier ännu retligare. Han inbillade
sig att han magrade och påstod att det var hennes fel.
Han anmärkte på varje matbit, ratade allt vad hon gav
honom och klagade över magplågor. Det minsta gräl
urartade, var och en skyllde husets förfall på den andre, och
det blev knappt fred, tills det var sängdags. När krubban
är tom, bitas hästarna. Lantier förstod, att nöden stod för
dörren och att tiden var inne för honom att taga sin hatt
och gå. Han var förtvivlad däröver, ty det var ingen lätt
sak att få husrum och mat på samma villkor som där.
Dessutom trivdes han ; kvarteret behagade honom ; man
hade alltid visat honom välvilja där, och han insåg att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
