Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man anmälde ert beteende, fick ni avsked. Gå er väg,
Ba-zouge, ni har inga principer.»
Likbäraren avlägsnade sig, men man hörde honom länge
mumla på trottoaren :
»Principer! Vad är det för dumheter? Vad ska man
med principer, om man bara är hederlig karl!»
Klockan slog äntligen tio. Likvagnen var ännu inte
kommen. Flera av begravningsgästerna voro redan
anlända, herr Madinier, Stövelknekt, fru Gaudron och
mamsell Remanjou. Varje minut stack ett huvud ut genom
boddörren för att titta efter den välsignade likvagnen.
Familjen var samlad i bodkammaren, och de inbjudne gingo
in dit för att skaka hand med värdfolket. Då och då
uppstodo pauser, som avbrötos av viskningar och frasande
kjolar. Fru Lorilleux hade glömt sin näsduk och måste
gå efter en, och fru Lerat var ute på språng för att låna
en psalmbok. Var och en, som anlände, betraktade den
öppna likkistan, som stod mitt i kabinettet framför sängen ;
ofrivilligt mätte man den med ögonen, och alla tycktes
komma till samma resultat: att gumman Coupeau aldrig
kunde få rum i den. Denna tanke lästes i allas blickar,
men ingen vågade uttala den. Slutligen hördes ett sorl
utanför på gatan, och Madinier förkunnade med allvarlig
och dämpad röst:
»Här ha vi dem !»
Det var ännu icke likvagnen. Fyra likbärare inträdde
efter varandra med brådskande steg, röda ansikten stora
händer och svarta kläder, blanknötta av gnidandet mot
likkistorna. Gubben Bazouge gick i spetsen, mycket
på-struken, men ändock städad; så snart han var i
tjänsteutövning, blev han stadig i benen. De fyra karlarna
yttrade ej ett ord, de sänkte huvudet och vägde mamma
Coupeau i tankarna. Och i ett nu instuvades den stackars
gumman ; det gick som en dans. Den minsta av
likbärarna, en ung karl, som skelade, tömde klipåsen i kistan ;
han utbredde kliet med händerna och knådade det, som
om han velat baka bröd därav. En annan, en långskranglig
räkel med ett gladlynt ansiktsuttryck, lade lakanet
däröver. Därefter fattade alla fyra i kroppen, två i fotterna
och två i huvudet, och upplyfte den. Ett, tu, tre, och det
var gjort. Det var som att vända en pannkaka. De, som
stodo bredvid och sågo på, kunde tro att mamma Coupeau
själv hoppat i kistan. Hon hade jämnt och nätt plats i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
