Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.hört ljudet av en örfil inne hos henne, bestämt hade det
kommit smolk i mjölken mellan dem, ty på hela fjorton
dagar såg man ej Lantier utbyta ett ord med henne. Men
därefter började han åter knoga uppför de sex trapporna
och allt kom in i den vanliga trallen, som om ingenting
förefallit. Tvätterskan fann sig däri; hon var rädd om
sina hårtestar och ville ej ännu mera förbittra sitt liv. Hon
var nu ej längre tjugu år; den tiden var förbi, då hon slogs
för en karls skull ! Hon hade ingen håg att göra
bekantskap med polisen. Men hon antecknade i sitt minne alla
de gemenheter, Lantier tillät sig mot henne, och adderade
ihop dem.
Coupeau bara skrattade. Han, som varit så blind, när
det gällt honom själv, hade mycket roligt åt Poissons horn.
Han visste ingenting trevligare än att snoka upp andras
hemligheter, i synnerhet när det gällde kurtis. Han gjorde
sig också allt möjligt omak för att spionera på grannarna.
En sådan mes den Poisson var ! Och en dylik kruka fick
begagna värja och skuffa folk på trottoarerna! Coupeau
drev till och med fräckheten ända därhän att håna
Ger-vaise. Hon hade ingen tur med sina älskare ! Först gav
smeden henne på båten och så hattmakaren. Han sade
visserligen allt det där på gyckel, men Gervaise blev
gulgrön i ansiktet, ty han fixerade henne så skarpt med sina
små gråa ögon, som om han velat borra sina ord in i
henne. När han vidrörde det där kapitlet, visste hon aldrig
om det var på skämt eller allvar. En karl, som är full
året om, vet inte vad han säger ; det finns många äkta
män som äro svartsjuka vid tjugu år och som brännvinet
gör överseende vid trettio.
Det var riktigt löjligt att se huru morsk han var, när
han drev omkring på Rue de la Goutte d’Or och kallade
Poisson hanrej. Å, han skulle minsann inte ha funnit sig
i något dylikt ! Han visste vad han visste. Om han på
den tiden spelat döv, var det därför att han föraktade
plad-der. Var och en vet hur han har det. Med
polissergeanten var förhållandet annorlunda ; vad som glunkades om
honom var sant; plåtslagaren hade själv överraskat Lantier
och Virginie, det var således intet tomt skvaller. Och han
var alldeles topprasande över att en karl, en regeringens
tjänsteman, kunde tåla en dylik skandal i sitt eget hus.
Men oaktat allt detta var plåtslagarens tillgivenhet för
hattmakaren alltid densamma. Då han vantrivdes i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
