Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
se hur det smakar ! Jaha, en säck är god nog ät dig och
dina präster. Det är just svartrockarna, som pluggat
dumheter i skalmejan pä dig, men jag ska nog piska dem ur
dig, jag, om det kniper!»
Nu var det slut med Nanas tålamod. Under det att
Gervaise bredde ut armarna för att skydda sakerna, som
Coupeau ville riva sönder, vände hon sig till fadern, och
glömmande den blygsamhet, biktfadern ålagt henne, sade
hon med sammanbitna tänder :
»Svinhund !»
Så snart plåtslagaren fått i sig soppan, snarkade han.
Den följande dagen vaknade han vid gott lynne. Han
hade just jämnt och nätt så mycket kvar av den
föregående dagens rus, som han behövde för att vara hygglig.
Han var närvarande, när dottern kläddes och den vita
klänningen slog särdeles an på honom. Han förvånade sig
över hur stilig tösen såg ut. Man kunde ju ta henne för
en riktig fröken, vet jag! Och Nana tog sig verkligen bra
ut i sin alltför korta klänning. Hon log så menlöst och
blygt som en ung brud. När man gick ned och hon fick
sikte på Pauline, stannade hon och mönstrade henne med
blicken. Hon tyckte att läskamraten såg ut som ett bylte
i sin vita dräkt, och strax var hon vänlig emot henne. De
båda familjerna följdes åt till kyrkan. Nana och Pauline
gingo först; i ena handen höllo de psalmboken och i den
andra slöjan, som fladdrade för vinden. De utbytte intet
ord i glädjen över att se människorna komma ut ur
bodarna för att betrakta dem, och de antogo en helt andäktig
min, när de hörde viskas att de voro söta. Fru Boche och
fru Lorilleux dröjde litet efter de andra. Innan de begåvo
sig i väg måste de anförtro varandra sina tankar om halta
bolinkan, en slöserska, vars dotter aldrig i livet kommit
fram till Herrans bord, om inte släktingarna givit henne
allt vad hon behöft, ända till lintyget. Fru Lorilleux
höll i synnerhet långa tal om klänningen, som var hennes
present, och varje gång Nana gick för nära väggen, så
att hon fick damm på sig, kallade hon henne för lortlolla.
I kyrkan grät Coupeau hela tiden. Det var dumt, men
han kunde ej hålla sig. Han tyckte det var så rörande,
när prästen bredde ut sina långa armar över de små
flickorna. De sågo ut som riktiga änglar, när de skredo förbi
honom med sammanknäppta händer. Orgeln gjorde också
ett djupt intryck på honom och han insöp rökelseångorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
