Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utanför, och strax kröpo penningarna ned i hans stövlar
eller i en annan ännu snuskigare portmonnä. Fru Boche
var i den vägen mycket knipslug, ty också Boche brukade
spela henne sina spratt och gömma fyrkarna, när han hade
någon liten flamma, som han ville bjuda på ett gott mål.
Men portvakterskan genomsökte noga hains kläder och
fann vanligen det guldstycke, som fattades, i hans mössa,
insytt mellan svettremmen och tyget. Men plåtslagaren
vadderade minsann inte sina paltor med guld, han sväljde
det i stället. Med den bästa vilja i världen kunde Gervaise
ej taga en sax och klippa sönder bukskinnet på honom.
Det var visserligen makarna Coupeaus eget fel att det
år för år bar allt mer och mer utför för dem, men när
man är på dekis erkänner man ej gärna dylikt för sig
själv. De skyllde också allt på sin otur, och aldrig hörde
man annat än att Gud tog sin hand ifrån dem. Deras hem
var nu en riktig rövarkula. Hela dagen trätte de. De
mörbultade dock ännu inte varandra ; om då och då ett slag
utdelades, skedde det i misshugg. Det sorgligaste av allt
var likväl att de öppnat vänskapens bur, och att
tillgivenheten flugit sin kos. Den sköna värme, som alltid fanns
där endräkt och sämja bo och fäder, mödrar och barn
krypa ihop för att värma varandra, spårades ej hos Coupeaus ;
där hackade var och en tänderna i sin vrå. Plåtslagaren,
Gervaise och Nana voro ständigt oense, ett enda ord var
nog för att få dem i luven på varandra och i deras ögon
lyste hatet. • Det var som om någonting gått sönder hos
dem: det var den fjäder, den mekanik, varpå det beror
att alla hjärtan i en familj klappa på en gång. Gervaise
dånade inte längre, när hon såg Coupeau promenera på
takrännorna fyrtio, femtio fot över trottoaren. Hon skulle
visst inte ha velat skuffa till honom, men om han fallit
av sig själv, hade jorden åtminstone blivit av med en
odåga. Och när det ena uppträdet avlöste det andra i
huset, frågade hon högt, om hon aldrig skulle få uppleva
den lyckodagen, då man komme hembärande med honom
på en bår. Hon längtade därefter ; den enda lycka, som
nu kunde hända henne, vore att bli av med honom. Vad
gjorde en sådan fyllhund för nytta? Han tvang henne att
gråta, han åt upp allt vad hon förtjänade och narrade
henne till dumheter. Karlar, som ej uträtta mera här i
världen, böra ju förr ju hellre skuffas ned i graven. Och ännu
hjärtlösare än modern var dottern. Nana slukade olycks-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
