Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
händelserna i tidningarna och beledsagade dera med en
onaturlig dotters reflexioner. Hennes far hade då en
sådan bondtur ! En omnibus hade en dag kört omkull
honom och han hade inte ens blivit nykter på kuppen. När
skulle man väl bli av med det kreaturet?
Men trots det elände, vari Gervaise levde, led hon ännu
av den nöd, hon såg runt omkring sig i alla hål och vrår.
Det var som om man kommit överens om att se vem som
kunde svälta längst. Intet matos trängde genom
dörrarna, då de öppnades. I alla korridorer härskade hungerns
djupa tystnad, och knackade man på väggarna, ljödo de
ihåliga som tomma magar. Då och då bröt förtvivlan
lös ; kvinnor gräto, utsvultna barnungar skreko, och för att
glömma sin hunger, åt man upp sina grannar. I synnerhet
tyckte Gervaise det var synd om gubben Bru, som levde
som ett murmeldjur i sin skrubb under trappan. Han kröp
ihop så mycket han kunde för att ej känna kölden och
till-bragte hela dagar på en halmkärve utan att röra sig. Icke
ens hungern förmådde jaga ut honom. Varför skulle han
gå ut och skaffa sig aptit, när ingen människa bjöd
honom på middag? När han på tre, fyra dagar ej syntes
till, öppnade grannarna hans dörr, för att se efter om det
var slut. Nej, han levde ännu, men med litet liv, endast
med ett öga. Till och med döden glömde honom ! När
Gervaise hade en brödbit, kastade hon åt honom kanterna.
Om hon blivit elak, om hon för sin mans skull avskydde
människorna, hade hon dock ännu medlidande med djuren,
och den utmärglade gubben Bru, som man lät dö av svält,
därför att han ej längre kunde hålla ett verktyg i sin hand,
var för henne en hund, ett stackars kräk, som ej kunde
göra någon nytta längre och vars hud inte ens avdragaren
ville köpa. Det var mycket tungt för henne att veta, att
han ständigt fanns där, på andra sidan om korridoren,
övergiven av Gud och människor.
Tvätterskan led också mycket av Bazouges närhet.
Endast en tunn brädvägg skilde hennes rum från
likbärarens. Han kunde ej röra ett finger därinne utan att hon
hörde det. När hon om kvällen kom hem, följde hon
ofrivilligt alla hans rörelser. Först satte han ifrån sig den
svarta läderhatten, vars dova slag mot byrån i hennes öron
ljöd som en skovel jord. Därefter hängde han upp sin
svarta kappa på väggen, mot vilken den snuddade som en
en nattfågels vinge. Hon lyssnade till varje steg, han tog,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
